Venus konspirationen

Foto: NASA

Fotot av planeten Venus är intressant, eftersom den visar att moln täcker hela planeten och att vi därför inte kan se ytan genom teleskop.

Enligt vetenskapsmännen finns inget mänskligt liv på planeten Venus, därför att Venus atmosfär består av 96,5% koldioxid och 3,5% kväve. Skall jämföras med Jordens 78,08% kväve och 20,95% syre.

Atmosfärtrycket på Venus är 9,3 megapascal, vilket är 90 gånger mer än Jordens 1013,25 hektopascal.

Venus medeltemperatur vid ytan är +461,85 °C. Att jämföras med Jordens temperatur som uppmätts -88 °C vid polerna och +57,7 °C vid ekvatorn.

Venus kallas Jordens tvilling, eftersom den är 12 104 km i diameter jämfört med Jordens 12 756 km, en skillnad på endast 652 km. Venus medelradie är 6 051,8 ± 1,0 km 94,99% av Jordens. Venus area är 4,60 × 108 km² 90,2% av Jordens. Venus volym är 9,28 × 1011 km³ 85,7% av Jordens. Venus massa är 4,8676 × 1024 kg 81,5% av Jordens. Ytgravitation (ekvatorn), 8,87 m/s 0,904 g.

Venus har liksom Merkurius, inga månar.

Människor från Venus förekommer flitigt i UFO-litteraturen under 1950-talet. Kontaktpersoner som George Adamski, Buck Nelson, Howard Menger och Dr. Frank E. Stranges stod i kontakt med människor som påstod att de kom från planeten Venus.

USA skickade rymdsonder till Venus:

Mariner 2 sköts upp den 27 augusti 1962 med planeten Venus som mål. Väl framme skulle diverse vetenskapliga mätningar genomföras av till exempel magnetfält, partiklar och strålning, atmosfäriska egenskaper samt planetens massa. Informationen Mariner 2 sände tillbaka indikerade att Venus rotationshastighet mycket sakta minskar, att planeten har en tjock koldioxidatmosfär, samt hög temperatur och högt atmosfäriskt tryck vid ytan. Det upptäcktes även att Venus inte har ett mätbart magnetfält.

Mariner 5 var till en början backup-sond till Mariner 4, men då detta uppdrag lyckades modifierades Mariner 5 för en förbiflyning av Venus. Sonden sköts upp den 14 juni 1967. Väl framme skulle sonden med sina känsligare instrument avslöja fler detaljer om Venus och dess dolda, heta yta som föregående Venuslandaren Venera 4 delvis hade registrerat.

Mariner 10 en interplanetarisk rymdsond byggd av den amerikanska rymdflygsstyrelsen NASA, Sonden sköts upp den 3 november 1973 med planeterna Venus och Merkurius som mål.

Den 5 februari 1974 gjorde Mariner 10 en förbiflygning av Venus och fann bevis för planetens roterande moln. Mariner 10 gjorde senare tre förbiflygningar av Merkurius, 29 mars 1974, 21 september 1974 och 16 mars 1975, och kartlade då knappt halva planetens yta och upptäckte samtidigt en tunn atmosfär och ett magnetfält.

Sovjetunionen skickade också rymdsonder till Venus:

Venera 4 sköts upp den 12 juni 1967, med en Molnija-M-raket. Farkosten påbörjade landningsförsöket den 18 oktober 1967.

Under färden ner genom Venus atmosfär steg temperaturen på farkostens värmesköld till 11 000 °C, och under en period utsattes farkosten för 300 G. På 52 km höjd fälldes fallskärmen ut och rymdsonden började sända data till jorden. På 26 km höjd förlorade man kontakten med rymdsonden.

Innan man tappat kontakten med sonden hade den bland annat uppmätt att temperaturen på 52 km höjd var 33 °C och att trycket var 1 atmosfär. På 26 km höjd var temperaturen 262 °C och trycket 22 atmosfärer.

Venera 5 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 5 januari 1969, med en Molnija-M raket. Farkosten nådde Venus yta den 16 maj 1969.

Rymdsonden var i stort sett en kopia av Venera 4. Efter lärdomarna man dragit av Venera 4 flygningen, gjordes ett antal modifieringar av Venera 5. Bland annat gjordes fallskärmen mindre, för att sonden skulle hinna nå Venus yta innan batterierna tog slut.

Venera 6 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 10 januari 1969, med en Molnija-M raket. Farkosten nådde Venus yta den 17 maj 1969.

Rymdsonden var i stort sett en kopia av Venera 4. Efter lärdomarna man dragit av Venera 4 flygningen, gjordes ett antal modifieringar av Venera 6. Bland annat gjordes fallskärmen mindre, för att sonden skulle hinna nå Venus yta innan batterierna tog slut.

Venera 7 var en sovjetisk rymdsond som var en del av Veneraserien av rymdsonder till Venus. När den landade på ytan blev Venera 7 den första rymdsond skapad av människan som framgångsrikt landat på en annan planet och sänt tillbaka information till jorden.

Venera 7 gick in i Venus atmosfär den 15 december 1970 och landade på planeten vid 05:34:10 UTC samma dag. Landningskoordinaterna var 5° S, 351° V. Kapselantennen fälldes ut och signaler sändes medan den gick igenom atmosfären i 35 minuter. Ytterligare 23 minuter av mycket svaga signaler sändes från rymdsonden efter att den hade nått ytan, troligtvis på grund av att rymdsonden studsade vid landning och landade på sidan så att huvudantennen inte pekade åt korrekt håll för en stark överföring till jorden.

Den sände tillbaka viktiga data som dittills varit okända, bland annat en yttemperatur på 475 °C.

Venera 8 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 17 mars 1972, med en Molnija-M raket. Farkosten nådde Venus yta den 22 juli 1972.

Landaren fortsatte att sända data i 50 minuter och 11 sekunder efter landningen.

Venera 9 var den första av den tyngre generationens sovjetiska rymdsonder vars uppdrag var att undersöka Venus genom att fotografera planeten i ultraviolett ljus och genomföra andra vetenskapliga undersökningar. Designad för sitt ändamål blev Venera 9 först med att runda Venus omloppsbana och att överföra bilder från planetens yta. Den 20 oktober 1975 hade Venera 9 delat sig i sina två delar, en som skulle landa på Venus och en som skulle fortsätta runt i Venus omloppsbanan. 22 oktober, samma år, landade Veneras landare på Venus med en hastighet på 10,7 km/h.

För att klara av sitt uppdrag hade landaren blivit utrustad med bland annat en termometer, barometer, vindmätare, nefelometer, accelerometer och ett bildsystem för att kunna ta panoramabilder med en vinkel på 360 grader. Dock lyckades Venera 9 aldrig ta en panoramabild med den vinkeln eftersom locket på en av kamerorna inte kunde tas av, istället blev det en panorama bild med en vinkel på 180 grader. Den 2300 kg (vid inträde av Venus omloppsbana) tunga rymdbilen gjorde flertal mätningar med endast solceller som energikälla . Venera 9 var också utrustad med en spektrometer för att mäta gamma strålning.

Under sin tid på Venus mätte Venera 9 storleken på moln, kemikalier i dess atmosfär som till exempel brom, jod, fluorvätesyra och klorvätesyra. Temperatur och trycket mättes också för att få en större förståelse för planeten. Trycket på Venus mättes till 90 gånger större än på jorden och yttemperaturen mättes till 460°C.

Venera 10 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 14 juni 1975, med en Proton raket. Farkosten bestod av två delar, en satellit och en landare. Venera 10 gick in i omloppsbana runt Venus den 23 oktober 1975. Landaren nådde planetens yta, den 25 oktober 1975.

Landaren fortsatte att sända data i 65 minuter efter landningen.

Venera 11 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 9 september 1978, med en Proton raket. Farkosten bestod av två delar, en satellit och en landare. I samband med att farkosten passerade Venus, separerade landaren från moderfarkosten. Landaren nådde planetens yta den 25 december 1978. Landaren sände data från yta i minst 95 minuter.

Venera 12 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 14 september 1978, med en Proton raket. Farkosten bestod av två delar, en satellit och en landare. I samband med att farkosten passerade Venus, separerade landaren från moderfarkosten. Landaren nådde planetens yta den 21 december 1978. Landaren sände data från yta i minst 110 minuter och mätte något så mycket ovanligt som åska i Venus atmosfär.

Moderfarkosten fortsatte förbi Venus och gick in i en omloppsana runt solen. Farkosten bar flera instrument för att studera Solen.

Venera 13 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 30 oktober 1981, med en protonraket. Farkosten bestod av två delar; en satellit och en landare. I samband med att farkosten passerade Venus separerade landaren från moderfarkosten. Landaren sände data från ytan i minst 127 minuter.

Returnerade de första färgbilderna från Venus yta samt fann leucitbasalt i ett markprov som analyserades med hjälp av en spektrometer.

Moderfarkosten fortsatte förbi Venus och inledde en omloppsana runt solen. Farkosten bar flera instrument för att studera Solen.

Venera 14 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 4 november 1981, med en Proton raket. Farkosten bestod av två delar, en satellit och en landare. I samband med att farkosten passerade Venus, separerade landaren från moderfarkosten. Landaren sände data från yta i minst 57 minuter.

Venera 15 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 2 juni 1983, med en Proton raket. Farkosten gick in i omloppsbana runt Venus den 10 oktober 1983. Rymdsondens huvuduppgift var att skapa en karta av planetens yta med hjälp av radar med en upplösning på 1-2 km.

Venera 16 var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 7 juni 1983, med en Proton raket. Farkosten gick in i omloppsbana runt Venus den 11 oktober 1983. Rymdsondens huvuduppgift var att skapa en karta av planetens yta med hjälp av radar med en upplösning på 1-2 km.

Några funderingar kring möjligt utomjordiskt liv på Venus:

Kan man fotografera Venus genom teleskop från Jorden eller måste man förlita sig på kodade bilder från satelliter?

Fred Steckling fick av sin rymdkontakt veta att Venus har en magnetisk sköld runt planeten som håller en mycket hög temperatur liksom de naturliga elektriska lagren av jonsfären. Men att temperaturen på ytan var så låg att utomjordingarna kunde leva på samma sätt som Jorden.

tillbaka till hjälp!
förslag
läs och skriv i min gästbok