I tretton år har jag jagat de gäckfulla flygande tefaten och jag har undersökt varje tillgängligt
faktum för att om möjligt kunna lösa de många gåtor som har uppstått genom deras närvaro.
Många av dessa gåtor har nu lösts på basis av vetenskliga bevis och jag ar fast
övertygad om att människor från andra planeter har kommit till jorden!
Jag är inte ensam om denna övertygelse. Många vetenskapsmän och regeringstjänstemän
medger nu att de också tror att människor från andra planeter i vårt solsystem har kommit till
jorden och att de flygande tefaten är rymdkoster av utomjordiskt ursprung.
År 1957 träffade jag för första gången George Adamski, filosof och föreläsare i rymdfrågor,
som tillsammans med den engelske författaren Desmond Leslie skrev
"Flygande tefat har landat" - ett av de mest informativa dokument rörande rymdfarkostema
och deras ursprung som någonsin har publicerats. Adamskis uppseendeväckande
redogörelse för sitt möte med en man från Venus möttes av ett väldigt gensvar från läsare
världen över. Sedan mitt första sammanträffande med George Adamski har vi arbetat
tillsammans med ett omfattande studium av vad somliga myndighetspersoner föredrar att kalla
"oidentifierade flygande föremål".
Mitt intresse för UFO-problemet tog egentligen sin början för många år sedan i Boise, Idaho,
där jag bodde vid tiden för Kenneth Arnolds första rapport år 1947.
På den tiden arbetade jag som radioreparatör vid en bilelektrisk verkstad och jag hade sett
över radioutrustningen i Arnolds privatflyplan och bil. Arnold besökte firman kort efter
händelsen vid Mount Rainier då han såg en formation av UFOs och hans berättelse gjorde
starkt intryck på mig. Jag visste att Arnold var en sansad person och hade ingen anledning
att betvivla hans upplevelse.
Jag bibehöll mitt tefatsintresse under åtskilliga år därefter. På sommaren 1951 flyttade jag till
Seattle i Washington där jag då och då läste UFO-rapporter i dagstidningarna.
De flesta av notiserna var ironiskt utformade med antydningar om att det förmodligen bara
rörde sig om hallucinationer eller att rena lögner låg till grund för historierna om flygande tefat.
Så köpte jag en bok av Donald E Keyhoe med titeln
"
Flygande tefat - observatörer från världsrymden".
Den boken övertygade mig om att tefaten förvisso var verkliga och av interplanetariskt
ursprung, och jag började köpa varje UFO-bok jag kom över så snart den publicerades.
Alla berättelser om kontakter med rymdvarelser förkastade jag emellertid som
rena fantasier, skrivna antingen av medvetna bluffmakare eller av ärliga men vilseledda
människor.
En morgon läste jag en annons i Seattle Post-Intelligencer där
personer som var intresserade av UFOs ombads kontakta Robert J Gribble vid Civilian
Flying Saucer Intelligence. (Denna grupp ändrade sedan sitt namn till Aerial Phenomena
Research Group.) Jag kontaktade Gribble och gick med i hans organisation. Några månader
senare erbjöd Gribble mig att leda gruppen tillsammans med honom och delta mer aktivt i
dess UFO-forskningsprogram. Jag gjorde så och därmed kom jag s.a.s. in på grundplanet i
vad jag anser vara den bästa och mest vetenskapliga undersökningsverksamheten inom
UFO-saken.
Varje månad strömmade det in urklipp från alla stora dagstidningar i världen. Gribble hade
stora kartor där alla viktigare observationer och landningar världen över markerades ut.
Särskilda kartor användes för andra händelser med anknytning till UFOs.
1 juli 1957 flyttade jag till södra Kalifornien och därmed infann sig nya möjligheter,
eftersom jag nu var mycket nära majoriteten av de s.k. kontaktpersonerna.
Några månader tidigare hade jag insett att kontakter av något slag måste ha ägt rum.
Om situationen varit omvänd och våra farkoster hade flugit runt en annan planet
under åtskilliga år, skulle de med säkerhet under den tiden ha försökt landa och ta
kontakt med några av invånarna. Och om vi landade och av en händelse stötte på en
av planetens invånare skulle vi med säkerhet försöka kommunicera med honom -
oavsett hans samhällsställning. I det avseendet handlar rymdmänniskorna likadant som
vi skulle göra.
Resultatet blev att jag bestämde mig för att jag gjorde bäst i att dra upp huvudet ur
sanden och börja granska de personer som påstod sig ha kontakt med
rymdvarelserna. Jag körde åtskilliga mil under veckosluten och besökte många
människor. Allesamman var fina, vänliga individer. men jag blev mycket bésviken:
ingen hade ett enda bevis. Många hade upprättat kulter, och i Kalifornien hade det
t.o.m. startats en ny religion. Ingen av dessa människor var någon äkta kontaktperson.
Några förklarde villigt att deras upplevelser inte var fysiska, utan att kontakterna var
av psykisk eller "astral" natur. Åtskilliga berättade att de hade kontakt med
rymdvarelserna med hjälp av Ouija—bord, automatisk skrift, trance eller liknande löjliga
metoder. Ingen av dem tycktes inse att va de upplevt bara var resultat av deras eget
önsketänkande och var helt betydelselöst för alla utom dem själva.
Vid det laget hade jag fått sådan avsmak för hela tefat saken att jag inte ens brydde
mig om att besöka George Adamski. Jag räknade med att han var likadan som de
övriga.
Några månader senare reste jag med min familj till Mount Palomar för att se
Hale-teleskopet med dess 5-metersspegel. Efter en trevlig dag uppe på berget var
vi på väg tillbaka nedför dess sluttning när jag lade märke till Adamskis namn på en
brevlåda. Jag beslöt mig för stanna, eftersom jag höll på att förbereda en serie
föreläsningar om flygande tefat och inte ville tala emot någon jag aldrig träffat.
Jag hade bestämt mig för att avslöja hela kontaktsaken som en ren bluff.
Döm om min förvåning när jag mötte en man som uppträdde värdigt som en
collegeprofessor och som talade om vetenskapliga saker som en expert.
En man som förklarade att hans kontakter var verkliga och fysiska och därtill slog
fast att de inte hade något som helst samband med s.k. mystiska fenomen,
ockultism eller spiritualism.
Adamski visade fram tydliga fotografier och edliga intyg från många vittnen som
var närvarande när fotografierna togs och kontakten ägde rum. Detta hade
aldrig någon annan gjort. Äntligen kom jag någon vart, och jag var inne på en
sund, logisk väg.
På Adamskis 16 mm färgfilm syntes tydligt ett rymdskepps stora metalliska kupol.
Fotoexperter hade granskat hans bilder och konstaterat att de inte skulle ha
kunna förfalskas ens med hjälp av dyrbar filmstudioutrustning. Jämförelser
mellan Adamskis filmer och bilder tagna på andra sidan Atlanten utförda med
hjälp av ortografiska projektioner bevisade att han inte använt några modeller
Varje fakta gav nytt stöd för äktheten i Adamskis uppgifter.
Jag blev tillräckligt nyfiken för att besöka Adamski på nytt, och vid några
tillfällen mötte jag vetenskapsmän och militära tekniker som kommit för att få
information att användas i deras forskningslaboratorier. Dessa män tog
Adamski på fullt allvar och jag började hysa allt större respekt för honom.
Jag ställde samman all information jag fick om Adamski och om
det material han gav till forskningslaboratorierna. Senare läste jag
tidningsnotiser om hur man löst problem med den upphettning som sker då
våra raketer träder tillbakaa in i jordatmosfären. Metoden var densamma
som de Adamski hade skisserat upp åtskilliga månader tidigare.
Jag läste brev från vetenskapsmän som tackade Adamski för de
informationer han gett dem och förklarade att metoder han skisserat
hade fungerat.
När det nu välkända "Straith-brevet’’ från USA:s utrikespartement kom,
deltog jag i den två månader långa undersökning som följde därpå.
Mycket av den information fick in rörande Straith-brevet har aldrig
offentliggjorts, och jag överlåter åt Adamski att frisläppa eller hålla
kvar allt enligt vad han finner lämpligt. Det hela mynnade dock ut
i ett konstaterande: Straith-brevet vederlades aldrig!
Man försökte emellertid skyla över det på samma sätt man försökt
skyla över hela UFO-saken. Snart arbetade jag aktivt tillsammans
med Adamski i hans strävan att "berätta för den amerikanska
allmänheten vad den bör veta", så som han uppmanats i Straith-
brevet.
Under den senare delen av 1958 reste jag med Adamski på en
700 mil lång föredragsresa som sträckte sig så långt norrut som till
Bellingham i Washington. Under pausen i vår föreläsning i Everett.
Washington. kom en pressofficer från Paines flygvapenbas upp till
oss och berömde Adamski för att denne behandlade ämnet på ett
så vetenskapligt och jordnära sätt. han förklarade att när ockultisterna
blivit utsparkade ur UFO-sammanhangen skulle USA:s flygvapen
kunna offentliggöra sina informationer. Han sade att mystikerna
hade vrängt till hela saken med sina falska påståenden om kontakter
i så hög grad att allmänheten nu skrattade åt alltsamman och vägrade
att acceptera något alls.
För när allt kommer omkring: vilken normal, intelligent person skulle gå
på en seans med folk som påstår att de lämnat sina kroppar bakom sig
i natten och svävat upp i det blå för att ta en tur i ett rymdskepp?
Folk i allmänhet skulle aldrig acceptera ett fantastiskt påstående om att
"astralväsen" och andar flög runt i osynliga skepp och materialiserade sig
och dematerialiserade sig efter behag. Lägg märke till hur - över en natt -
medierna övergav sina indiska andeledare och ersatte dem med
"rymdmänniskor"...
Resultatet av min undersökning blev att jag nu helhjärtat stöder
George Adamski och övriga äkta - om än i de flesta fall okända -
kontaktpersonerna. Hittills är Adamski den ende välkände person i USA
som sagt sig ha kontakt med rymdmänniskor och som har bevisats tala
sanning.
Hans fotografier är de enda bilder allmänheten känner till som många
länders underrättelsetjänster betraktar som äkta. I vissa regeringars arkiv
står hans namn överst på listan över verkliga kontaktpersoner. Över hela
världen används hans bilder för att visa hur ett flygande ser ut.
En gång blev han ombedd att genomgå regeringens säkerhetskontroll
och föreläsa vid militära installationer runtom i världen, men detta avböjde
han eftersom ett sådant arrangemang skulle ha bundit honom med
tystnadsplikt och därmed hindrat hans information från att nå allmänheten.
Under sin resa runt jorden år 1959 informerade vissa regeringsledare
Adamski om att även de var kontaktpersoner. Det är tydligt att rymdbesökarna
inte har begränsat sina besök till USA.
Ifråga om kunskap om rymdmänniskorna och anledning till att de har kommit hit
ligger USA långt efter de flesta länder. Kanske kommer Amerikas folk snart att
inse att en ny vidsträckt horisont har öppnat sig framför oss - en gränslös framtid
som bara det öppna, vakna sinnet kommer att få ta del av.
Låt oss nu höra mera om denna framtid av George Adamski som jag uppriktigt
tror var en av de första amerikaner som mötte människorna från andra planeter.
C.A. Honey
Anaheim, Kalifornien
Juli, 1960
sidan 13-19 i boken Mot Nya Horisonter av George Adamski 1974.
tillbaka till länksidan
förslag
läs och skriv i min gästbok