Henrys resa



Alve Holmqvist är 73 år gammal. I 25 år har han arbetat ideellt med brevcirkeln ARCANUM. I decembernumret 1978 av denna skrift berättar Alve om en väns UFO-upplevelser på Kanarieöarna. Jag kontaktar Alve för att få tillstånd att ta med denna berättelse och får då veta följande:

Hade jag inte känt Henry så väl hade det hela framstått som en ren fantasiprodukt. Hälsomässigt var Henry i ett bedrövligt skick den dagen han besökte mig i Malmö i november 1977. Han hade praktiskt taget varit mer eller mindre sjuk alltsedan födelsen. Han led av magbesvär, nervösa rubbningar och en form av blodsjukdom vars art jag just nu inte kan erinra mig. I varje fall så kom han till mig för att rådfråga mig om jag tyckte att han skulle åka ner till värmen under vinterhalvåret. Därnere skulle han klara sig bättre än här hemma i vinterkylan.

Henry hade den egenheten att han ständigt resonerade om sin sjukdom och detta gjorde inte saken bättre. Han pratade jämt om att det värkte och sved i hela matsmältningsapparaten och speciellt i grovtarmen.

-Jag överlever inte en vinter till här hemma, sa han. Ge mig ett råd. Vad skall jag göra?

Jag rådde honom att resa men att han först skulle skaffa sig en bra reseförsäkring så att han snabbt skulle kunna komma hem med flyg om det skulle behövas. I maj 1978 sex månader senare, kom Henry hem igen och hör och häpna - han var fullständigt frisk! För första gången på åtskilliga år var han helt fri från alla smärtor i kroppen och dessutom hade han slutat prata om det! Jag frågade vad som hade hänt nere på Kanariöarna och fick veta följande:

En kväll i mitten av mars 1978 inträffade ett kraftigt jordskalv. Henry låg och läste en bok när hela huset började skaka. Han blev rädd att huset skulle rasa samman och sprang ut. Han hade hyrt ett litet hus på den västligaste ön av Kanariöarna. Huset låg uppe på en liten höjd intill den vulkan som fanns på ön. Klockan var nio på kvällen och det var helt mörkt ute.

Kullen låg cirka tvåhundra meter från havet och ungefär trettiofem meter över vattennivån. Väl utkommen ur huset såg han tre ljuspunkter ute i Atlanten endast ett par hundra meter från stranden. De bildade en liksidig triangel med cirka 300 meter mellan varje "hörn" Ovanför denna triangel uppe på den molnfria himlen fanns ett mycket kraftigt runt ljus vars stråle var riktad neråt. Efter någon minut var det hela över. Ljusen var borta, huset var helt och Henry gick in igen och lade sig för att sova. Han kände sig lite uppskakad men somnade gott ändå.

Ett par dagar efteråt låg han åter och läste i en bok då han plötsligt kände sig iakttagen. Han höjde blicken och fick syn på en ljusglänsande varelse inne i rummet som stod och såg på honom. Han blev rädd men ljusvarelsen försökte lugna ner honom och han gjorde det på renaste svenska:

- Var inte rädd min broder. Jag kommer för att hjälpa dig med dina besvärliga sjukdomar men innan dess vill jag fråga om du märkte något särskilt häromkvällen.

- Ja, svarade Henry. Det var en jordbävning vid niotiden och jag sprang ut ur huset. Jag såg treljus ute i havet och ett starkt som verkade komma uppifrån. Det kom i form av en stråle och var riktad mot centrum av den triangel som ljusen bildade på havet. Strax därefter upphörde skakningarna i marken.

- Det är alldeles riktigt, svarade främlingen. Det var meningen att denna ögrupp skulle försvinna i havet då. Dessa öar är rester av den sjunkna kontinenten Atlantis. Men vi har konstaterat att det finns många goda människor på öarna just nu och vi gick in och hävde katastrofen i tid. I kväll kan jag inte göra något åt dina sjukdomar men jag återkommer med ett par kamrater som skall hjälpa mig med dig.

Det gick några dagar och liksom den första gången kände Henry sig iakttagen igen. Nu var han beredd på att de skulle komma och blev inte rädd. De var tre stycken som kom fram till sängen där han låg. Utan ett ljud satte de igång med en sorts healing på honom. Som genom ett trollslag upphörde den dittils ständiga värken. De frågade om Henry ville följa med dem ner till deras stad på havsbotten. Henry blev eld och lågor och tackade omedelbart ja utan att tänka sig för. Det var mitt i natten och alla fyra gick ner till stranden där det låg en flygande farkost. Efteråt kunde Henry konstatera att den liknade den välkända "Adamskimodellen". De gick ombord på farkosten. Inne i denna fanns det några andra varelser med samma utseende som de andra tre. De var ca 185 cm långa och smärta och såg i stort ut som jordmänniskor. Deras ögon var vänliga och de såg mycket intelligenta ut. Henry kände sig liten och mindervärdig, sa han. Hela farkosten åkte hiss ner till havsbotten. Därnere gick den in genom en luftsluss.

De kom in i en gigantisk kupol av för Henry okänt material. Härnere låg en hel liten stad med 16000 invånare. De berättade för Henry att de hade sju sådana undervattenstationer på Jorden och att deras syfte var att förhindra en världskatastrof av atomär karaktär. Jordmänniskornas vansinniga försök med atomkraften skulle en dag kunna spränga hela Jorden i bitar och då skulle livet för åtskilliga miljoner varelser på andra planeter äventyras, sa de, och det var därför de var här. De var här för att skydda sina anhöriga på andra planeter samt att förhindra att jordmänniskorna från att förinta sig själva. Vidare fick Henry veta att de sju stationerna på havets botten var placerade i strategiska regioner:

Den största av dem ligger under sydpolens ismassor väl skyddad från insyn av närgånga ubåtar från Jordens supermakter.

Den andra ligger mellan Nya Zeeeland och Australien.

Den tredje ligger utanför Koreas kust.

Den fjärde ligger vid Påskön.

Den femte ligger utanför Thule på Grönland.

Den sjätte ligger utanför Mount Shasta i norra Kalifornien.

Den sjunde ligger väster om Kanariöarna.

Det var den sistnämda som Henry var med och besökte. Allt detta fick han veta medan han var nere i undervattenstaden. Han uppskattade att de var därnere i en timmas tid innan han blev tagen med upp till ytan igen.

Det dröjde ett par veckor innan de kom tillbaka igen på samma oförklarliga sätt, som ljuspelare som långsamt blev människor. Denna gången frågade de om han hade lust att följa med dem hem till deras hemplanet. Han frågade om deras hem fanns i himlen och blev mycket överraskad över svaret. Han fick veta att deras hemplanet låg i en galax 85 miljoner ljusår från vår egen Vintergata. De angav riktningen på himlen ungefär 25 grader över horisonten i sydvästlig riktning från Kanarieöarna räknat. Han fick aldrig namnet på deras galax men det var väl av mindre betydelse eftersom de troligtvis har helt andra benämningar på galaxer än vi har och dessutom kan det vara en som vi inte alls känner till eller inte kan se härifrån. Henry antog budet att följa med dem hem. Denna gången var det en större farkost som låg på vattnet och väntade. Det liknade en zeppelinare utan gondol och när de skulle gå ombord tog de honom i handen. Tillsammans svävade de genom väggen in till fartyget. Någon dörröppning hann han aldrig upptäcka.

Så kommer nästa stora överraskning. Henry upplever en lätt darrning i skrovet och ett ljud som liknade en elektrisk generator. Cirka tio sekunder senare landar skeppet 85 miljoner ljusår från Jorden. Henry var mållös samtidigt som han förstod att förvåning var ett förlegat tillstånd på denna plats. Framför hans fötter låg en stad som han aldrig hade sett maken till och som ingen jordisk science fiction-författare skulle kunna beskriva enligt hans mening. Hans vänner tog honom med på en tur i staden. I stället för att gå på marken svävade de fram mellan gatorna och husen. Materialet i gatorna och husväggarna tycktes leva. Han såg en pärlemorskimrande lyster över allt. Själv kände han sig viktlös. Efter några timmars uppehåll åkte de tillbaka till Jorden med samma rasande fart som förut. Väl nere på landbacken gav sig det stora skeppet iväg och kvar på stranden låg det lilla välkända Adamskiskeppet igen. De förde in Henry i huset igen utan att öppna dörren. Därinne tog de farväl. De upplöstes till intet igen och Henry gick till sin säng. Men där låg redan en Henry i sängen! Allt blev svart omkring honom och han vaknade först nästa eftermiddag.

Henry var förbryllad över det som hade hänt honom under denna tid men all gammal värk var borta från hans kropp och han såg det som ett tecken på att verkligen var något han hade upplevt och inte drömt.

Alve och jag diskuterar nu det som hans vän upplevt. Alve associerar till andra berättelser av liknanade art:

Korea

När det gäller undervattenstäderna betvilar jag inte detta heller. Det finns rapporter från krigsfartyg utanför Korea där USA:s flottenheter patruller efter kusten. En av dessa rapporter kommer från ett fartyg som låg avvaktande ungefär 70 sjömil utanför Koreas kust då helt oväntat något visade sig på deras radar.Personalen på däck observerade samtidigt att ett okänt objekt kom inrusande från rymden med en rasande fart. De hann se dess torpedliknande kropp innan det med oförminskad hastighet dök ner i havet. Detta skedde endast 150 meter från fartygssidan. Hydrofonerna startades men inga ljud kunde uppfattas från djupet som här var 1200 meter. De undrade vad det kunde vara och medan de står där och samtalar med varandra, kommer föremålet upp igen med samma oerhörda fart och försvinner ut i rymden. De klassade föremålet som ett UFO och rapporterade till sin bas på kusten. Dessa visste ingenting om det andra såg därute.

Sydpolen

Saken blev ganska snart glömd men en liten notis kom in en gång i en dagstididning varifrån jag fått denna rapport vilken jag kom ihåg när Henry berättade om basen utanför Koreas kust. Jag har inte denna text. Däremot har jag en annan artikel i min hand. Jag skall läsa upp den för dig. Det är en hemligstämplad händelse som har kommit ut till allmänhetens kännedom:

"Under de senaste tjugo åren har världens marina enheter fört en maktlös kamp med att jaga en typ av undervattensbåtar som till det yttre liknar våra ubåtar men som har den säregna fårmågan att lyfta från vattenytan och ljudlöst flyga rakt ut i rymden med en rasande hastighet. Amerikanska marinen kallar dem Fantomubåtar och är mest förbryllad över deras förmåga att undkomma på grunda vatten och genom omöjliga passager. Dessa Fantomubåtar har även demonstrerat en annan fantastisk egenmskap:

Den 27 januari 1962 befann sig en isbrytare ur amerikanska flottan i farvatten vid Admiralty Bay i Antarktis. Denna isbrytare ingick i en stor flotteskader vilken utförde ett omfattande forskningsprogram kallat OPERATION DJUPFRYSNING. Ombord fanns den brasilianske vetenskapsmannen och observatören Dr Rubens J. Villela. De stod församlade på fördäck och spanade ut över de väldiga isvidderna med kikare då något fantastiskt inträffade.

Först hördes ett dånande och brakande ljud i isen. Sedan sköt något upp ur havet genom inte mindre än sju meter tjock is! Det var en tiotalet meter lång ubåtsliknande farkost med silverglänsande skrov. Den steg mot skyn och försvann i en svindlande fart. Enorma isblock kastades vida omkring och upp ur hålet sprutade trettio meter höga vattenkaskader."

Den amerikanska flottan har aldrig officiellt bekräftat den fantastiska händelsen men genom Dr Villela som ansåg det helt fel att hemligstämpla den läckte ut den till brasiliansk massmedia.

Grönland

Låt mig berätta om en annan UFO-observation. En pensionerad marinofficer från Silversprings i Maryland såg en Fantomubåt ute i nordatlanten under andra världskriget. "Vi befann oss nära Grönland på en antiubåtsjaktövning när den dök upp. Det var den största och märkligaste ubåt jag någonsin sett. Den låg på ytan i övervattensläge. Jagarens kommendörkapten trodde att ubåten tillhörde nazityskland och vi öpnnade eld mot dem. Ubåten hade en konformad glasliknande överbyggnad och trots att den träffades av flera salvor från jagaren förblev den, det såg vi när röken skingrats helt oskadd!"

- Ubåten startade när vi fortsatte med beskjutningen, fortsätter marinofficeren. Och den försvann snabbare än någon konventionell ubåt. Bara på några minuter var den en liten prick vid horisonten. Denna händelse var den mest fantastiska i hela min karriär i marinen. Så säger den pensionerade marinofficeren och han långt ifrån ensam om att ha upplevt liknande ting. De har hänt i många år och händer än idag.

Australien

År 1965 dök ett antal främmande "ubåtar" upp mellan Australien och Nya Zeeland. Australiska flottan jagade dem i fyra veckor utan resultat. I januari samma år rapporterade en pilot på ett passagerarflygplan att han hade sett ett "långt, metallisk, cigarrformat föremål", snarlik en ubåt i farvattnen utanför Nya Zeeland. Han cirklade runt föremålet och noterade att det inte hade någon överbyggnad av konventionellt slag men väl en glasliknande konformad kupol. Marinexpertisen på Nya Zeeland avfärdade rapporten som nonsens och den blev som många andra liknande händelser bortglömd...

- Kristina Wennergren - Inre kontakter med yttre världar (1990) sidan 84-90



tillbaka till länksidan
E-mail
läs och skriv i min gästbok