Alans budskap
Det var den 28 april 1954, som Alan kontaktade mig för tredje och måhända sista gången. Vårt möte
präglades av allvar och iver till skillnad från föregående gånger, då det rått en helt annan stänming. Först
under detta möte gick det upp för mig, att jag hade plikt och ett personligt medansvar, när det gällde
Alans och hans vänners strävan att länka händelseutvecklingen in på andra banor för att på så sätt
avvärja den katastrof, som i annat fall kommer att bli oundviklig.
Så ordagrant som mitt minne tillåter, skall jag återge hela vårt samtal, i hopp om att syftet med dessa
utomjordiska vänners budskap måtte stå lika klart för er som för mig.
Jag hade begivit mig till min stuga i Oregonskogarna, där jag hoppades bli kontaktad, ty jag önskade
få veta, hur jag skulle använda de upplysningar jag redan hade erhållit.
Stugan ligger vid slutet av en väg som leder djupt in i skogarna. Den är ytterligt isolerad. Jag hade en
känsla av att den borde kunna bli den idealiska platsen för den kontakt jag försökte få till stånd.
Jag hade varit alldeles ensam i tre dagar, då jag tidigt på kvällen helt oförberett fick höra Alans röst.
- Nå, Dan, hur länge tänker du sätta ditt ljus under skäppan?
Trots att jag farit ungefär 130 mil och väntat i tre dagar på chansen att bli kontaktad, blev jag lika häpen,
som om jag aldrig förr hade hört Alans röst. Jag tittade mig hastigt omkring i riunmet, till hälften beredd
att få se någon stå där i skuggan, fastän mitt förnuft sade mig, att där inte kunde finnas någon.
Slutligen hade jag hämtat mig tillräckligt för att kunna svara, men allt jag kunde få fram var:
- Vad menar du?
- Du vet mycket väl, vad jag menar, svarade Alan. I er stora vishetsbok, det filosofiska verk, som ni kallar
Bibeln, sägs det, att om någon tänt ett ljus, sätter han det inte under skäppan, utan håller upp det så att
alla kan bli vägledda av dess sken. Vi har offrat mycket tid och tålamod och nedlagt stor möda på att
bland folken på er planet tända några sådana ljus. Vi hade hoppats, att de skulle lysa allt klarare, tills de
för människorna avslöjat den hemska avgrund, som de i blindo rusar hän emot.
- Vi har berättat mycket för dig, som det skulle vara både intressant och värdefullt för ditt folk att få
veta. Varför behåller du dessa upplysningar för dig själv?
Men vad kan jag göra? sade jag. Jag är okänd. Hur skall jag kunna nå allmänheten, och även om
detta lyckades, vem skulle lyssna till mig?
- De som inte är blinda för sanningen kommer att inse budskapets värde, oavsett vem som överbringar
det. Skriv en bok och berätta, vad du fått veta av oss! Du har redan träffat den person som kommer att ge
ut den. Tala om det i tidningarna, i radion och i televisionen! Skulle det visa sig nödvändigt, så ropa ut det
från hustaken - men folk måste få reda på det!
- Du vet inte, vad du begär, sade jag. Om jag gör som du säger, kommer en del att lyssna på mig, men
ännu flera kommer att inte göra det. Det finns alltför många i denna värld, som är rädda för sanningen och
som inte fruktar någonting så mycket som att få sina cirklar rubbade. Om jag försöker offentliggöra de
upplysningar du givit mig, kommer det endast att betyda, att jag blir föremål för hån och åtlöje. Somliga
kommer att kalla mig en lögnare, andra en dåre och åter andra en charlatan. Om jag skickar en redogörelse
till tidningarna, ignorerar de den antingen helt och hållet, eller också förvränger de den till en komisk historia,
som kommer mig att framstå som en dum och löjlig figur.
Alans röst antog det där tålmodiga men ändå en aning skärpta tonfallet hos en lärare, som försöker förklara
en enkel sak för en elev med litet trög fattriingsförmåga.
- Naturligtvis kommer du att bli till åtlöje. Hån är den barriär, som den okunnige reser mellan sig själv
och den sanning, som stör honom eller gör honom rädd. Kan du säga mig namnet på en enda person på
er planet, som har uträttat något av verkligt värde för människorna u t a n att bli förlöjligad och hånad av
någon? Det är det pris var och en får betala, som vågar gå så mycket som ett enda steg förbi sina
samtida. Bland urkunderna från er värids föregående kulturepok finns ett ordspråk, som jag tycker borde stå
på. titelplanschen till varje filosofiskt verk: "Att förlöjliga är lättvindigare än att undersöka men ej så givande."
- Visst kommer du att bli kallad lögnare av somliga och dåre av andra! Och söker du eller tar emot
penninghjälp - om än aldrig så litet, kommer du omedelbart att bli beskylld för att driva geschäft.
Ändå måste det nästan alltid pengar till, åtminstone i någon mån, om folk på jorden över huvudtaget skall
kunna uträtta något. Du kommer att bli ställd inför många problem, men kom då ihåg att detta inga-
lunda är något speciellt i ditt fall. Sådana prövningar har mött var och en som vid sina försök att befordra
släktets kultur velat göra sina medmänniskor tjänster och låta dem få del av sitt vetande. Glöm inte heller,
att du kommer att få vänner, flera än du någonsin kunnat drömma om! Visserligen är det sant, som du
säger, att det finns alltför många, som fruktar allt som skulle kunna förändra deras levnadsvanor, men det
finns också andra, flera än du tror, som inser och ivrigt söker råda bot på det kritiska läge, vari er civilisation
befinner sig. Innan dessa personer skrattar, kommer de att granska dina påståenden närmare, och i var och
en som gör detta kommer du att få en ny vän.
- Glöm inte heller vad jag sagt dig om tankens makt! När du har vänner, är du aldrig ensam, sak
samma var du befirmer dig. Var och en som är på din sida är m e d dig, och det kommer att ge dig
uppmuntran och ökat mod.
- Det hoppas jag verkligen, sade jag. Jag har en känsla av att jag kommer att behöva mängder av
bådadera. - Det har gått nästan fyra år nu, sedan du först kontaktade mig. Om några månader bör du
vara fullständigt anpassad till vår miljö. Varför då inte helt enkelt en morgon landa med ditt rymdskepp
på gräsmattan utanför Vita Huset och be att de ordnar med radioutsändning där och på en gång låter
hela världen få del av ditt budskap?
- Denna "enkla" lösning är ingenting annat än ett önsketänkande från din sida, svarade Alan. Vi har
diskuterat saken förut och om du tänker efter en liten smula, kommer du att inse, att det finns många
orsaker, både allmänna och mera speciella, som gör att ett sådant förfarande ej skulle leda till målet.
För det första har saken en psykologisk sida. Om vi gjorde gällande, att vi tillhör en överlägsen ras,
som kommer från "ovan" för att leda folken i er värld, skulle omkring trettio procent av människorna
insistera på att betrakta oss som gudar och försöka vältra allt ansvar för sin välfärd över på oss.
Av de återstående sjuttio procenten skulle de flesta frukta, att vi var förklädda tyranner, som hade
planer på att förslava er värld. Många av dem skulle omedelbart söka efter en utväg att slå ned oss.
Nej, om något verkligt och varaktigt gott skall kunna utviimas ur våra ansträngningar,
måste de aktiva ledarna vara personer ur folkens egna led - i varje fall får de inte på något markant
sätt skilja sig från dem.
- Utifrån praktisk synpunkt vet du lika bra som vi, att om vi landade med vårt rymdskepp i närheten av
den byggnad, där er regering har sitt säte, skulle vi omedelbart bli ornringade och arresterade av de
miiitärstyrkor, vars plikt det är att skydda er regerings överhuvud mot varje tänkbar fara. Vi skulle bli
förhörda i timtal, kanske i dagar, innan en eventuell begäran från vår sida ens togs i övervägande.
Vi skulle tvingas att redovisa vår överlägsenhet på den materiella vetenskapens område. Och i och
med att denna överlägsenhet framstode som ett faktum, bleve det oundvildigt, att den militära
ledningen såg sig nödsakad att för den egna nationens räkning tillägna sig denna så avancerade
vetenskap och att "skydda" den. En attityd, som nu för tiden vanligen intages av regeringarna på er
planet, såväl i ditt land som i andra länder med långt framskriden utveckling, är, att allt nytt vetande,
särskilt i fråga om vetenskapen, anses som statsegendom.
- Felet därvidlag ligger inte hos den enskilde eller hos något särskilt politiskt parti utan helt enkelt i den
regeringsfiosofi, som utvecklats under de två senaste stora krigen på er jord. I ditt land stimulerades
denna utvecklingstendens genom nödvändigheten att hemlighålla "framstegen" inom
kärnvapentillverkningen. Nu har emellertid hemlighetsmakeriet vad beträffar den militära säkerheten
betydligt överskridit gränsen till vad som rimligen är befogat och tjänar i många fall endast till att
förhindra sådana avslöjanden, som vore generande för vem som helst i regeringsställning. I själva
verket är den rådande spänningen mellan edra folk till stor dd den omedelbara följden av detta
överdrivna hemlighetsmakeri.
- Du får också betänka, att alla upplysningar som din regering i så fall skulle erhålla rörande oss, skulle
bli de mest betydelsefulla "militära" hemligheter de någonsin ägt.
- Men antag att ni i alla fall landade. Och antag, att vårt land fmge privilegiet att få del av era kunskaper!
Skulle det inte verksamt bidraga till att förhindra ett krigsutbrott? frågade jag. Du tror väl ändå inte,
att vi är så barbariska, att vi skulle anfalla ett annat land, bara därför att vi hade medel att besegra
det?
- Nej, naturligtvis inte, svarade Alan. Men du har inte förstått problemets kärna. Om vi landade i USA,
skulle regeringen där söka hålla saken hemlig, men den skulle inte lyckas bättre med det än med
hemligstämplandet av kärnvapentillverkningen. När Sovjets regering finge urnderrättelse om att
Förenta Staternas krigsväsen fått tillgång till avancerade tekniska kim-
skaper, skulle de anse att deras enda möjlighet att undvika att bli totalt dominerade av USA vore att gå
till omedelbart anfall. Har du redan glömt den läxa ni fick i Pearl Harbor, eftersom du inte inser detta?
Om vi landade i båda länderna samtidigt, skulle resultatet endast bli att den pågående
kapprustningen intensifierades, och just den katastrof som vi söker förhindra, skulle slutligen bli den
oundvikliga följden.
Vi ska visa er vägen och ge er den hjälp vi kan, men du och de andra människorna, som vi har kon-
taktat, måste själva gå i spetsen. Om era barn skall få en framtid att blicka fram emot eller inte,
beror i stor utsträckning på huruvida ni lyckas eller inte i era bemödanden.
- Jag inser att vår kulturvärld svävar i stor fara på grund av möjligheten av atomkrig, sade jag. Och
det gör alla som sysslar med teknik. Så gott som varenda en av våra främsta vetenskapsmän har
åtminstone vid något tillfälle hävdat, att ett totalt atomkrig skulle betyda fullkomlig förstörelse av vår
kultur, men ingen tycks ta någon hänsyn till deras utlåtanden.
- Det är darför att de framlagt problemet u t a n att därjämte lämna något förslag till lösning, svarade
Alan. Risken för atomkrig är faktiskt inte själva problemkärnan utan blott ett symptom. Och ingen har
någonsin lyckats vidare bra med att bota sjukdomar enbart genom behandling av symptomen.
Tre Vetenskaper
- Er civilisation står inför ett stort problem, som under de allra senaste åren blivit verkligt kritiskt,
upplyste Alan. Ingen speciell ras eller någon särskild religiös åskådning kan lastas härför, ej heller
något politiskt parti,, utan det är helt och hållet en följd av den naturliga utvecklingen. Det är ett
ytterst enkelt problem, men liksom beträffande de flesta sådana enkla saker har det blivit förbisett
av alltför många bland ditt folk. I detta fall, liksom vid alla enkla problem, blir lösningen självklar i
och med att man fullständigt begriper, vad saken gäller. För att du skall få ett riktigt grepp om
problemet, skall jag framställa det så enkelt jag kan.
- Det finns tre vetenskapsgrenar - den andliga, den sociala och den materiella - som är nödvändiga
för att mänsklighetens utveckling skall kunna fortskrida tillfredsställande. De andliga och sociala
vetenskaperna måste komma i första hand. Det kan inte bli något materiellt framåtskridande, om
det inte finns en grund av andligt och socialt vetande att bygga på.
Riktigheten härav kan du själv övertyga dig om - tänk på skillnaden mellan människorna och djuren!
Djur har inget andligt eller socialt vetande och har följaktligen ej heller kunnat komma någon vart inom
den materiella vetenskapen. Hos somliga insekter, till exempel hos myran och biet, finns en ansats till
social vetenskap, såtillvida att de kan leva tillsammans i stort antal, arbeta för sin gemensamma välfärd
och tilllämpa ett slags disciplin, som gäller för dem alla. Till följd härav har de också utvecklat ett mycket
begränsat materiellt vetande: de uppför bon samt insarnlar föda för framtida behov. Varje spår av andlig
kumskap saknas emellertid, vilket ju visat sig utgöra en absolut spärr mot vidare utveckling. På tusentals
år har de ju ej heller kommit ett enda steg framåt.
- Mänskligheten däremot har redan från första början av sin utveckling intuitivt förstått att en högre
Makt eller Intelligens ordnar och övervakar hela naturen. Den mänskliga inställningen till denna Makt har
varierat mellan fruktan och ovilja å. ena sidan och vördnad och kärlek å den andra, men man har alltid
önskat att få veta mera angående dess natur. Den andliga vetenskapen har sina rötter ända nere i det
första uppvaknandet av den mänskliga intelligensen. Och när människorna började inse, att man endast
genom samverkan kunde förbättra sina livsbetingelser. bildades de första folkstammarna, och därmed var
grunden till den sociala vetenskapen lagd.
- Ur dessa båda vetenskaper har sedan den materiella kunskapen framsprungit - och det är här problemet
börjar. Utvecklingen på det materiella området, oavbrutet stimulerad av kroppens ständigt stegrade
önskningar och behov, fortskrider normalt med kvadraten på tiden. Detta kan du själv övertyga dig
om genom att jämföra de senaste trettio årens uppfinningar och materiella utveckling med motsvarande
framåtskridande under de närmast föregående hundra åren och detta i sin tur med vad som skedde under
tusen år dessförinnan! Det ligger i öppen dag, att den vetenskapliga utvecklingen på det materiella området
sker i allt hastigare tempo, medan däremot de andliga och sociala vetenskaperna endast framskrider normalt
i direkt proportion till tiden och ibland inte ens så fort.
- Du ser dig ställd inför följande problem: En stor massiv byggnad håller på att uppföras. Murarna stiger i höjden
i allt hastigare takt, och grunden, som de vilar på och som bär upp hela byggnadsverket, färdigställes också
samtidigt men i mycket långsammare takt. Såvida man inte finner något medel att stimulera arbetstakten när
det gäller grunden, är det tydligen oundvikligt, att den tidpunkt kommer, då byggnaden störtar samman på
sitt fundament och båda fullständigt förstöres. Sådant har skett förr på er jord, och ert kulturliv har nu kommit
till just det stadium, då sannolikheten för att det skall upprepas ännu en gång är stor.
- Faran för ert släktes totala undergång genom förstörelsemedel, som det själv framskapat, är nu ständigt
överhängande. Hur kan då ett folk vara hotat av sina egna verk? Orsaken är helt enkelt den, att människorna
inte gjort tillräckligt stora framsteg på det andliga och sociala området för att kunna avgöra, hur den materiella
produktionen bäst skall kunna utnyttjas.
- De flesta av ert släkte som verkligen tänker, är klart medvetna om den fara, som ligger i bruket av kärnvapen.
Men man inser vanligen inte, att problemet också har en annan sida. Faktum är emellertid, att såvida inte
enighet mellan era nationer uppnås, kommer slutligen själva det förhållandet, att sådana vapen f i n n s -
även om de aldrig kommer till användning - att medföra den nuvarande civilisationens totala sammanbrott.
Sanningen härav kan förstås av envar, som vill tänka efter en smula. Civilisationerna bygges upp och
vidmakthålles av tänkande och klarsynta människor, som arbetar med sikte på framtiden. Men vem har
lust att ägna sitt liv åt att förbättra villkoren för ännu ofödda generationer, om den överskådliga framtiden inte
ens sträcker sig över de närmaste tjugofyra timmarna?
- En företeelse, som redan diskuterats i mängder av tidnings- och tidskriftsartildar är den starkt tilltagande
ungdomsbrottsligheten. En del skribenter skjuter skulden på föräldrarna eller skolorna, andra på kyrkan eller
staten. Likväl har varken den ena eller andra institutionen något direkt ansvar för uppkomsten av det
rådande läget, vilket uppstått huvudsakligen därför att man i ungdomen mer än eljest är känslig för ett
allmänt osäkerhetstillstånd. Riktigheten härav kan vilken som helst av era psykologer intyga, och aldrig i ert
släktes historia har väl framtiden tett sig mera osäker än för närvarande.
- En av era högsta regeringstjänstemän har offentligt förklarat att den politiska och militära spänningen
mellan er regering och den ryska kanske fortsätter på samma sätt i fyrtio år till. Det skulle innebära, att
ytterligare två generationer skulle födas och växa upp under det ständiga hotet av en nära förestående
förintelse. Och ännu har universum icke frambragt den civilisation, som skulle kunna äga bestånd under
sådana betingelser.
- Jag tror jag förstår problemet nu, sade jag. Men lösningen då? Det är många som inser att vår
nuvarande situation är synnerligen riskabel, men de är inte eniga beträffande sättet att råda bot
härför. En del hävdar, att vi borde hejda den vetenskapliga utvecklingen på det materiella området,
upphöra med arbete på alla slags avancerade planer samt erbjuda studiet av kärnfysik. Andra går ännu
längre och menar, att vi helt och hållet bör förstöra frukterna av den materiella vetenskapen och
"återvända till naturen" och till djurens livsbetingelser.
- Om du vore i färd med att uppföra en stor nybyggnad, svarade Alan, och du plötsligt upptäckte,
att grunden genom en felberäkning ej skulle bli stark nog att bära upp den, skulle du då genast börja
riva ned alltsammans? Knappast. Nej, om du över huvudtaget hade någon intelligens, skulle du i stället
börja undersöka, hur man bäst skulle kunna utvidga och förstärka grunden.
- Utvecklingen av den materiella vetenskapen låter sig inte hejdas. Antingen kommer utvecklingen att
fortsätta eller också kommer den att stagnera. Om den stagnerar, kommer den att bryta samman, ty dess
starkaste stöttepelare kommer att bli de första som försvagas under ett reträttprogram på grund av dettas
förlamande inverkan. Det är inte så att er materiella vetenskap har vuxit fram ur felaktiga
grundförutsättningar, utan den kommer att skrida framåt och uppnå hittills oanade resultat, om folken på
jorden endast ser till att den får ett bärkraftigt underlag.
- Och om de inte gör det? frågade jag.
- Då kommer er civilisation att gå under, sade Alan långsamt. Den kommer att störta samman i en
katastrof med få överlevande. Dessa få kommer varken att ha förmåga eller vilja att återuppta den
vetenskapliga forskningen. Inom några få generationer har de efterkommande återgått nära nog till
djurstadiet. Sedan börjar utvecklingskurvan att gå uppåt igen. Om femton tjugo-tusen år kommer en ny
civilisation att uppstå. Den kommer att möta samma problem som den nuvarande och ha samma möjligheter
att lösa dem. Skulle även den misslyckas, kommer den i sin tur att gå under. Det är en av universums obe-
vekliga lagar, även om den lämnar människosläktet fritt val. Varken din ras eller dess kultur är
predestinerade till att utplånas. Ni människor kan måhända fullfölja civilisationens uppåtgående kurva, tills ni för
alltid lämnat katastrofhotet bakom er. Valet ligger hos er själva.
- Det är inget tvivel om hur valet skulle bli, om folk vore medvetna om vad de hade att välja mellan, sade jag.
- Just precis, svarade Alan. Det är därför vi är här, och det är därför som du är här.
"Den stora läxan"
Som Alan förut berättat var hans förfäder en grupp överlevande vid förra civilisationens fullständiga
sammanbrott på vår planet.
- Det var för mer än trettiotusen år sedan efter er tideräkning, sade Alan. Men redan då hade människorna
utvecklat en materiell vetenskap, som åtminstone i vissa avseenden vida överträffade den nuvarande.
Man följde naturlagarna i stället för att såsom i er vetenskap låta den ena lagen motverka den andra.
Deras anordningar kom på så sätt att bli mycket enklare än era. Likväl kunde folk då utföra sådant, som
ni ännu inte är i stånd till. Inte heller de insåg emellertid, att det är absolut nödvändigt, att utvecklingen
av de andliga och sociala värdetuz håller jämna steg med det materiella framåtskridandet.
- En politisk och social klyfta vidgade sig alltmer mellan denna epoks båda stormakter. Motsättningarna
dem emellan ökade år från år, tills de slutligen utmynnade i ett förirnelsekrig. Energivapen användes
av det ena folket mot det andra, vapen vars verkan var tusen gånger större än vätebombens, som i dag
utgör ett hot mot mänskligheten. Det var inte längre fråga om seger eller nederlag, utan de båda folken helt
enkelt förintade varandra. De överlevande var inte många, och den radioaktiva strålningen blev på hela
planeten starkare än vad människor kunde uthärda. Det betydde inte att alla överlevande var dömda till
plötsligt strålningsdöd, men det betydde att en fortlöpande urartning av de mentala och biologiska
funktionerna skulle komma att äga rum. Detta jämte den stora mängd mutationer som alstrades av
efterföljande generationer, skulle slutligen sänka deras livsnivå nästan i jänmhöjd med djurens.
Sex av våra flygfarkoster hade med sina besättningar landat på en högplatå i det nuvarande Tibet.
Man höll rådslag för att - om det över huvud taget fanns någon utväg - besluta sig för vad man skulle
göra.
Det föreslogs, att man skulle göra ett försök att komma över till en annan planet. De luftskepp man
hade på den tiden kunde användas för rymdresor, och de hade ofta stigit till några hundra kilometers
höjd över jordytan. Dock hade aldrig något försök gjorts att överbrygga klyftan mellan planeterna, och
besättningarna var långt ifrån säkra på att ett sådant försök skulle lyckas.
- Den planet ni kallar Mars var vid detta tillfälle i konjunktion med jorden, och miljön på planetytan
vad beträffar temperatur, atmosfär, vatten, osv, var betydligt gynnsammare för deras möjlighet att överleva
än vad de nuvarande förhållandena enligt era astronomer påstås vara.
- Det företogs en omröstning, och besättningarna på fyra av skeppen valde att våga det riskfyllda
språnget i förhoppning att man därigenom skulle kunna bevara åtminstone en del av människosläktets
kultur. De övriga trodde, att de tack vare att de befann sig på en högt belägen platå med relativt ringa
strålningsintensitet, skulle kunna leva vidare där utan att riskera total kroppslig och själslig urartning hos
sig själva och sina efterkommande. De valde därför att stanna kvar.
Eftersom jag märker, att du undrar över en sak vill jag påpeka att man inom detta släkte hade nått fram
till fullständig likställdhet mellan könen, som var ungefär lika representerade vid rådplägningen i fråga.
Av de fyra luftskeppen, som vågade det stora språnget, kom tre välbehållna fram. I vår historia finns
ingen uppteckning om det fjärdes öde.
Genom många generationer tog den hårda kampen för en fortsatt existens detta folks hela tid och energi i
anspråk. Det var det nya människosläktets mörka tidsålder, och vi har relativt ringa kunskap om denna tid.
I varje fall har de ursprungliga besättningarna omedelbart efter sin ankomst till den nya planeten
omsorgsfullt utarbetat och nedtecknat jordmänniskornas historia och skildrat orsakerna till deras
undergång. Genom århundradena har denna historia sorgfälligt bevarats. Den kallas "Den stora läxan"
och är det första som vår ungdom får lära sig, när den börjar sin utbildning.
- Efterhand som kampen för den fortsatta existensen trots allt fick framgång, återtog utvecklingen av
den materiella vetenskapen sitt normala förlopp. Men genom att folk ständigt hade det förgångnas
exempel för ögonen, upprätthölls alltid de rätta proportionerna mellan nämnda vetenskap och de andliga
och sociala värdena. Vi har kunnat konstatera, att alla tre vetenskaperna lyder under samma
grundläggande naturlagar, och vi har kommit långt när det gäller att förstå dem.
- Vi är nu i allt väsentligt oberoende av planetema. Några av våra rymdskepp är efter era mått mycket stora.
De är många gånger större än era största fartyg. Vi kan i dessa skepp tillverka allt som fordras för livets
uppehälle och bekvämlighet. Och eftersom vi har löst energiproblemet, behöver vi inte landa på
någon av planeterna utom tillfäffigtvis för att anskaffa råmaterial för nytilverkning.
- Då omvårdnaden om vår egen fysiska tillvaro kräver ringa tid och möda, kan vi följaktligen ägna
mycket av vår tankeverksamhet och vår energi åt att hjälpa de släkten, som ännu inte har passerat den
kritiska punkten i sin utveckling.
- Kan du ge mig några särskilda anvisningar? frågade jag. Några bestämda meddelanden, som jag kan
låta gå vidare till var och en som jag kan få att lyssna?
- Det behövs knappast, svarade Alan. Era egna filosofer, såväl i äldre tider som i nutiden, har givit
människorna tillräckliga anvisningar och tillräckligt stort vetande för att sätta dem i stånd att slå in på
den rätta vägen - om de blott ville låta sig övertygas om det absolut nödvändiga i att följa den!
Om en människa med förbundna ögon rusar mot en avgrund, krävs det möjligen stor ansträngning för
att hejda honom. Men om man istället - en vida lättare uppgift - avlägsnar ögonbindeln, behöver man
inte företa sig något mera, eftersom människan då av eget förstånd stannar och vänder om.
- I era religionsböcker och filosofiska verk finns många uppgifter, som visar, att era folks stora tänkare
genom tiderna varit medvetna om faran av att koncentrera sig på den materiella vetenskapen. I er
bibels första bok står berättelsen om Babels torn, om ett släkte som helt förlorat den andliga
vetenskapen ur sikte och försökte nå Gud med sina händers verk. Experimentet slutade givetvis med
kaos och förvirring - som alltid vid dylika företag.
De sociala och andliga vetenskaperna skulle komma att utvecklas nästan automatiskt, om alla
människor förstod hur vitalt nödvändig denna utveckling är.
- Uttryckt på enklast möjliga sätt innebär den sociala vetenskapen ett studium av människornas
förhållande till varandra, och den andliga ett studium av deras förhåjlande till Gud. Ett oumbärligt
krav för framsteg inom dessa båda vetenskaper är en uppriktig åstundan efter större insikt och förståelse.
En sund grundval för en enad värld
Alan fann det beklagligt att en del uttryck i vår bibel förvanskats vid översättningen från grundspråket.
Ett av misstagen som gjordes var att orden "älska" och "kärlek" kom till användning på de ställen, där
grundtextens betydelse är "förstå" och "förståelse".
I er bibel sägs att det största av alla bud är detta: "Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta,
av all din själ, av all din kraft och av allt ditt förstånd." Översättningen borde rätteligen ha varit: "Du
skall bemöda dig om att förstå!" Man behöver inte be alla människan att älska Gud, ty om hon
f ö r s t å r Gud, så följer kärleken oundvikligen av sig själv.
Vidare framhålles: "Om jag talade med både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek
(förståelse), så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal." Det är uppenbart, att
hur vältalig en människa än är, kan hennes ord inte ha någon verklig mening, om hon inte förstår det
hon talar om!
- Enligt era filosofiska verk skall en människa älska sin nästa och förlåta sina fiender. I våra
vishetsböcker sägs det, att om en människa förstår sin nästa, och denna i sin tur förstår henne,
blir de aldrig fiender. Att förstå sin medmänniska kräver förmåga att sätta sig in i hennes villkor
och se tingen, som hon ser dem. Det är stor skillnad mellan kunskap och förståelse.
Den förra sitter i huvudet, den senare i hjärtat.
- Det vitala behovet för er värld i dag är en enkel förståelse människor emellan! Vad är det för nytta
med pakter, traktater och garantier mellan regeringarna, om det brister i medmänskllg förståelse bland
folken. - Ni har uppfunnit hjälpmedel för en världsomspännande nyhetsförmedling, radio, television,
telegraf. Varför begagnar ni inte dessa i långt högre grad än vad som sker för propaganda om förståelse
nationerna emellan? Visserligen har ni några radiosändare, som är avsedda för uppgiften att utbreda
sanningen, men de är alldeles för få, och programmen de sänder består huvudsakligen av propaganda
för att "sälja" en idé eller ett visst handlingsschema till en annan person eller nation, som man tror
kommer att låta sig påverkas.
- Vad folket i er värld måste lära sig inse, är att behoven och önskningarna, hopp och fruktan i själva
verket är desamma hos alla människor på er jord. En gång då var och en till fullo inser detta, har ni en
sund grundval för upprättandet av "En Värld", den som era politiker med sådan vältalighet ordar om
och som så längtansfullt motses av era andliga ledare.
- I ditt land ger folk årligen genom sin regering ut milliarder dollar till utlandshjälp och behandlar därigenom
sjukdomens symptom. Samtidigt ger ni ut tio gånger så mycket på att förbereda en väridskonflikt vilken
- om den kommer - endast bevisar, att sjukdomen blivit dödlig. Om tio procent av dessa pengar och
ansträngningar hade använts till att bekämpa själva sjukdomen, som endast beror på bristande förståelse
människor emellan, skulle denna kunna botas på några år.
- Om industriföretagen i de olika länderna inte vore tvungna att använda hälften av sin tid och sin
energi på att framställa förstörelsemedel, skulle de kunna höja levnadsstandarden för varenda en på er
jord till den grad, att ingen nöd mer skulle finnas. Med frånvaron av nöd följer frihet från fruktan och
därmed skulle er civilisation ha passerat den kritiska punkten i sin utveckling. Er största era, er nya
tidsålder , ligger framför er. Ni har bara att gå in genom den rätta dörren.
- Jag har gett dig så mycket anvisningar som du för närvarande är i stånd att ta emot. Gör allt vad du
kan för att få folk att lyssna på våra ord. Om du lyckas, kommer vi att kontakta dig igen. Som jag redan
tidigare sagt, så varken kan vi eller vill vi påtvinga ert släkte vår kunskap eller vår kultur, inte heller kan vi
framträda personligen för hela ditt folk på en gång, förrän vi har påtagliga bevis för att flertalet verkligen
önskar det. Det är dock för närvarande långt ifrån fallet.
- Som ett avskedsord, innan jag lämnar dig, skall jag ge dig ett citat ur er egen filosofi: - Pröva allt och
behåll det bästa!
- Farväl då, Dan! Gör ditt bästa!
tillbaka till länksidan
förslag
läs och skriv i min gästbok