ismernas baksida

av

Gary Allen

F.D. Roosevelt sade en gång: "I politiken inträffar ingenting av en händelse. Om något händer, kan man slå sig i backen på att det var planerat på det viset."

Antingen händer saker av en slump och då varken planeras eller förorsakas av någon eller händer de, därför att de planeras och någon är ansvarig för dem.

Professor Carroll Quigley

Tragedy and Hope

Det vore inte riktigt att hävda, att inte någon företrädare för den intellektuella eliten skulle skriva under konspirationsteorin. Vi skulle som exempel vilja nämna professor Carroll Quigley i Foreign Service School vid Georgtownuniversitetet, som väl ingen kan anklaga för högerextremism. Professor Quigley ståtar med liberalernas utmärkta rekommendationer, eftersom han undervisat vid det liberala etablissemangets Mecka-akademier i Princeton och Harvard. I sin 1300 sidor omfattande volym Tradgedy and Hope (Tragedi och Förhoppning) avslöjar professorn existensen av ett konspiratoriskt nätverk, Han klargör även, att det endast är nätverkets hemlighet, inte dess mål, som han protesterar mot, Han skriver:

"Jag känner till nätverkets operationer, eftersom jag studerat det under tjugo år och tillåtits att under två år i början av 1960-talet kontrollera dess dokument och hemliga akter. Jag hyser ingen aversion mot det eller mot det mesta av dess syften och har under större delen av mitt liv kommit i kontakt med många av dess instrument. Jag har både förr och senare protesterat mot några av dess politiska åtgärder.... men i allmänhet vänder jag mig mest mot att det vill förbli obekant och jag tror, att dess roll i historien är betydelsefull nog för att bli känd".

Den sista satsen i citaten anger också anledningen till, varför denna bok skrevs. Den vänder sig med eftertryck mot detta nätverks mål, som professor Quigley beskriver som "ingenting mindre än att skapa ett världssystem för finansiell kontroll i privata händer, som är i stånd att dominera det politiska systemet i varje land och näringslivet i hela världen". Ännu mer skrämmande är den avsedda kontrollen av alla individuella aktioner. Professor Quigley anmärkte: ".... Individens frihet och hans fria val kontrolleras inom mycket snäva marginaler därigenom att han ifrån födelsen kommer att anges med nummer och senare löper som nummer under sin utbildningstid, under militärtjänsten och annan allmän tjänst, då även på debetsedeln, vid medicinsk omvårdnad, under pensioneringen och i anslutning till begravningsunderstödet".

Detta nätverk eftersträvar alltså kontroll över världsekonomin genom kontroll av alla regeringar i världen. För att uppnå detta mål utnyttjar konspiratörerna till och med, kallblodigt krig, som under blåsts, för detta ändamål. De vinnlägger sig om monopolet, som eliminerar alla medtävlare och förstör en fri företagsamhet. Professor Quigley vid Harvard, Princeton och Georgetown gillar detta.

Olika Politiska Idelogier

olika sätt att regera

Etablissemanget stöder tanken på kommunismens oundviklighet genom att förvränga de begrepp, som användes för att beskriva det politiska spektrumet. Man säger oss, att kommunismen återfinns på det politiska spektrats yttersta vänster. Vidare säger man oss också, att den yttersta högern, som man kallar fascism och som också är farlig, återfinns på den yttersta vänsterns mot sida. Man inskärper oupphörligt, att vi ska hålla oss på mitten av vägen, som man kallat demokrati. Etabhissemanget menar dock, med denna sistnämnda del av spektrumet, den fabianska (smygande) socialismen. Det faktum, att spektrumets mitt förskjutits obevekligt till vänster sedan fyrtio år, förbises.

Här föreligger ett utmärkt exempel på användningen av falska alternativ. Man låter oss välja mellan internationell socialism och nationell socialism.Hela det politiska spektrumet är socialistiskt! Det är absurt. Var på detta spektrum skulle man placera en anarkist? Var placerar man en person, som tror på den konslitutionella republiken och den fria företagsamheten? För detta ger spektrumet ingen plats, fastän det sannolikt användes av nittio procent av människorna som definitioner på deras omhuldade politiska åskådning.

Det finns också ett exakt spektrum. Kommunism tarvar enligt deras egen definition ett totalt styrelseskick. Skillnaden mellan totalitära regeringssystem såsom kommunism, fascism, socialism, cesarism eller faraoism saknar betydelse för ett politiskt spektrum. Från de personers ståndpunkt, som lever under ett av dem, är och var förhållandet detsamma. Om nu den totala regimen står på den yttersta vänsterkanten, måste logiskt sett den yttersta högers företräda anarkin eller en statsform utan regering."

Våra statsgrundare var visserligen inte införstådda med den engelska monarkins nästan totalitära regeringsform men de visste dock, att frånvaron av regering skulle leda till kaos. Därför inrättade de en konstitutionell republik med en mycket begränsad styrelseform. De visste, att människan bara kan utvecklas i frihet.

Fastän systemet med den fria företagsamheten inte nämnes speciellt i konstitutionen, är det dock det enda som kan existera i en konstitutionell republik. Alla kollektivistiska system kräver all slags makt för regeringen, något som konstitutionen inte medgav. Våra grundare avsåg inte att skapa en regering, som berövar medborgarna frukterna av deras arbete och fördelar dem bland dem som inte förtjänat dem. Därför måste regeringen få strikt begränsade maktbefogenheter. "När det gäller frågor om makten, låt det inte längre bli tal om något förtroende för människan utan bevara henne från skada genom konstitutionens bojor, sade Thomas Jefferson, Han visste, att om regeringen äger omskränkta maktbefogenheter, kommer människorna mycket snart att fjättras.

Det var Thomas Jeffersons uppfattning, att regeringen regerar bäst, om den regerar så litet som möjligt. Detta land grundades med minsta möjliga regeringsmakt. Fastän våra statsgrundare levde i en mindre tekniserad värld - eller just därför - förstod de den mänskliga naturen och dess relation till politiska system långt bättre än de flesta amerikanare skulle göra idag. Tiderna och teknologin ändras men dessa grundsatser blir tidlösa. Regeringens huvudsakliga uppgift var att skapa och upprätthålla ett nationellt försvarssystem och att uppbygga och bevara ett rätts system. Men de bojor, som Jefferson talade om, har sprängts.

Lord Acton: "Makt tenderar att korrumpera, oinskränkt makt gör det absolut."

Konspirationen och de internationella bankirerna

För att förstå konspirationen är det nödvändigt att ha någon elementär kunskap om bankväsendet och - speciellt - de internationella bankirerna, Det vore en förenkling att tillskriva de internationella bankerna hela konspirationen - icke desto mindre har de spelat en nyckelroll. Man måste föreställa sig konspirationen som en hand, där ett finger representerar det internationella bankväsendet och de övriga "stiftelser", "antireligiösa rörelser", "fabiansk socialism"" och "kommunism", I vårt citat av prof. Quigley talade denne om de internationella bankirerna, varvid han förklarade, att dessa inte eftersträvar något ringare mål än kontrollen över hela världen via finansmakten.

Ekonomiprofessor Stuart Crane uppger, att det förekommer två medel att skära säkra lån till regeringar. Om en handelsfirma lånar mycket pengar, erhåller fordringsägarna en röst i styrelsen för att skydda sin placering. Liksom i en sådan affär kan inte någon regering låna stora summor utan att vara beredd att avstå ett visst mått av regeringsmakt som garanti till fordringsägaren.

Vissa internationella bankirer, som lånat hundratals miljarder dollar till regeringar i hela världen, förfogar över ett ansenligt inflytande över dessa regeringars åtgärder. Den yttersta fördelen, som kreditgivaren har gentemot regeringen eller monarken, är likväl denna: Gör regeringspartiet eller monarken avsteg från sin linje, kan bankiren finansiera den politiske motståndaren. Det är därför oundgängligt och klokt av kreditgivaren att ha en sådan politisk motståndare i reserv eller - om det inte finns någon - skapa en.

Vid beskrivningen av Rothschild klanens och andra internationella storbankirers karaktärer meddelar oss prof. Quigley, att de på många sätt skiljer sig från vanliga bankirer. De var kosmopolitiska och internationella. De var nära förbundna med regeringarna och befattade sig särskilt med regeringsskulderna inklusive utländska regeringars skulder. Dessa bankirer kallas "internationella bankirer". (Quigley, Tragedy and Hope, sid. 52).

Sedan regeringsobligationer bildar grundvalen till internationella bankimperier, ligger det i deras intresse att driva regeringsakulder i höjden. Ju högre skuld, desto större ränta. Ingenting skuldsätter en regering mer än ett krig. Bland internationella bankimperier, ligger det inget ovanligt uti, att finansiera båda sidor i de blodigaste militära konflikterna.

Centralbankerna

Alla de som strävar efter diktatorisk kontroll över moderna nationer, har förstått nödvändigheten av en centralbank. Den femte punkten i Karl Marx program, som kallades "Kommunistiska Manifestet", löd: "Centralisering av krediten i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol". Lenin sade senare, att etableringen av en centralbank innebar till 90 %, att en stat blev kommunistisk. Sådana konspiratörer visste att man utan militärt våld inte kan vinna kontroll över ett land annat än att denna nation har en centralbank, genom vilken man kan kontrollera dess näringsliv. Anarkisten Bakunin yttrade sig sarkastiskt om Karl Marx och hans medlöpare: "De har ena foten i banken och den andra i den socialistiska rörelsen". De internationella finansiärerna satte en bulvan i varje europeisk centralbank.

Prof. Quigley förtäljer: "Man får inte tro, att ledarna för världens viktigaste centralbanker är de faktiska makthavarna inom världsfinansen. Snarare är de bara tekniker och agenter åt sina egna länders dominerande investmentbankirer, vilka hjälpt dem upp och är absolut i stånd att låta dem falla. Den faktiska finansmakten i världen ligger i händerna på dessa investmentbankirer (också kallade internationella eller storbankirer), som till största delen håller till bakom kulisserna i sina egna icke inkorporerade privatbanker.

Dessa bildade ett system av internationellt samarbete och nationell dominans, vilket var mer privat, mer mäktigt och mer hemligt än agentnätet i centralbankerna... "(Quigley, Tragedy and Hope, sid. 326-327). Dr Quigley nämner också, att de internationella bankirerna, som bankerna i England och Frankrike tillhör och som kontrollerar dem, även då upprätthöll sin makt, när dessa banker teoretiskt var socialiserade.

Den drivande kraften bland de initierade, som kontrollerade Woodrow Wilson och som slussade programmet genom kongressen, var den mystiske "översten" Edward Mandel House, som var son till en representant för engelska finansintressen i den amerikanska södem. Titeln "överste" var en hedersbenämning, ty han hade aldrig tjänstgjort inom det militära. Han var en rigorös regissör bakom kulisserna och betecknas av många historiker som USA:s egentlige president under Wilsons ämbetsperiod. Han författade en bok med titeln Philip Dru, Administrator, där han skrev om upprättandet av "socialismen såsom Karl Marx förväntade sig den".

Som steg i riktning mot sitt mål krävde House i sin bok en övergång till progressiv inkomstskatt och en centralbank, som ställer flexibel valuta till förfogande. Den progressiva inkomstskatten och centralbanken är två av de tio programpunkterna i det kommunistiska minifestet.

Federal Reserve Act

I The Intimate Papers of Colonel House hänvisar professor Charles Seymour till översten som den "osynlige skyddsängeln" för Federal Reserve Act. Seymours bok innehåller talrika dokument och protokoll, som visar på ständig kontakt mellan House och Paul Warburg, medan Federal Reserve-lagen förbereddes och slussades genom kongressen. Levnadstecknaren George Viereck försäkrar oss om att "Schiffs, Warburgs, Kahns, Rockefellers och Morgans satte sin tillit till House....".. Deras förtroende belönades rikligt.

För att stödja fiktionen, att Federal Reserve Act var en "folkets lag", lade de invigda bankirerna ut en dimridå för att skyla sin aktion. Taktiken erinrar om fabeln, där haren ber att inte bli placerad i klöveråkern. Både Aldrich och Vanderlip kritiserade häftigt vad som i verkligheten var deras eget lagförslag. Nästan tjugo år senare tillstod Vanderlip: "Fastän Federal Reserve planen kom till korta, när den bar namnet Aldrich, fanns likväl alla väsentliga punkter intagna i den plan, som slutligen antogs".

Tack vare kongressens önskan att ajournera sig inför julhelgen, antogs Federal Reserve Act 22 dec. 1913 med rösterna 298 - 60 i Representanthuset och 43 - 25 i Senaten. Wilson hade infriat sitt löfte, som han givit de invigda för att bli president. Warburg sade till House: "Den innehåller inte allt vad vi önskar, men bristen kan avhjälpar senare genom administrativa åtgärder".

Det fanns visserligen en äkta opposition mot den lagen men den kunde inte mäta sig med de mäktiga förespråkarna. Den konservative Henry Cabot Lodge Sen, yttrade med stort förutseende: "Såsom lagförslaget är formulerat, tycks det öppna väg till en väldig inflation av betalningsmedel.... jag gillar inte tanken, att man kan få igenom en lag, som gör det möjligt att dränka guldmyntfoten i en flod av pappersvaluta, som inte går att inlösa", (Kongressprotokoll av 10 juni 1932).

Efter omröstningen sade Charles A. Lindberg Sen., far till den berömde flygaren, inför kongressen: "Denna lag upprättar den mest gigantiska trusten i världen... När presidenten undertecknar detta dokument, kommer penningmaktens osynliga regering, som visat sig existera genom penningtrustundersökningen, att legaliseras... Detta är Aldrichförslaget i förklädnad... Den nya lagen kommer att skapa inflation - om trusten vill det.

Federal Reserve Act prisades och prisas fortfarande som demokratins seger över penningtrusten, ingenting kan vara mer fjärran från sanningen.

När Federal Reserve-systemet i hemlighet prackades på den intet ont anande amerikanska befolkningen, gavs garantier för att det inte längre skulle förekomma några hög- och lågkonjunkturscykler. De män, som drev igenom centralbanksiden bakom kulisserna till förmån för de internationella bankirerna lovade på ett trovärdigt sätt, att det från den tidpunkten bara skulle bli stadig tillväxt och fortskridande välstånd. Men kongressledamoten Charles A, Lindberg Sen, förkunnade: "Från och med nu skapas kriser systematiskt".

Metoden att med hjälp av en centralbank omväxlande åstadkomma inflation och deflation och på så sätt beröva befolkningen vinsterna, utarbetades av de internationella bankirerna till en exakt vetenskap.

Efter det att de internationella bankirerna hade skapat Federal Reserve som instrument att konsolidera och kontrollera förmögenheten var de nu beredda att utdela ett förintande slag. Mellan 1923 och 1929 utökade Federal Reserve penningtillgången med 62 %. Det mesta av de nya pengarna användes till att pressa upp börskurserna till svindlande höjder.

Samtidigt som dessa enorma mängder kreditbelopp gjordes tillgängliga, började massmedia sprida skräniga historier om snabba jättevinster på börsen. Ferdinand Lundberg: "För att slå mynt av dessa fondkapital måste man förleda allmänheten till att spekulera. Det hände genom förföriska tidningsrapporter, av vilka många var köpta och betalade av mäklarna, som skötte ruljangsen...

De förhör, som anställdes av Representanthuset angående stabiliseringen av dollarns köpkraft, avslöjade 1928 bevis för att Federal Reserve-utskottet samarbetade intimt med ledarna för de europeiska centralbankerna. Kommitten varnade för att en större krasch var planerad 1927. Vid en hemlig lunch, som Federal Reserve-utskottet gav för ledarna i de europeiska centralbankerna, beslöt enligt kommitten de internationella bankirerna att dra åt snaran.

Montagu Norman, direktören i Bank of England, kom till Washington 6 febr. 1929 för att konferera med finansminister Andrew Mellon. Den 11 nov. 1927 beskrev Wall-Street-Journal Mr Norman som "Europas valuta diktator". Professor Carroll Quigley anmärkte, att Norman, som var en nära förtrogen till J. P. Morgan, medgav: "Jag intar en dominerande ställning i världen". Omedelbart efter detta mystiska besök kastade Federal Reserve utskottet om sin "behagliga penningpolitik" och började höja diskontot. Ballongen, som ständigt blåsta upp under nästan sju år, var nu nära att explodera.

Den 24 oktober hände det. William Bryan skrev i sin bok "The United States’ Unresolved Monetary and Political Problems" (De olösta och finansiella problemen i USA): "När allt var klart, började New York-finansiarerna kräva tillbaka uppsägningslånen med 24 timmars varsel av mäklarna. Det innebar, att fondmäklarna och deras kunder måste avhända sig aktierna på börsen för att kunna inlösa sina lån. Det förde naturligtvis till en börskrasch och till sammanbrott för bankerna i landet. Bankirerna, som inte tillhörde oligarkin, var vid denna tid mycket hårt engagerade i mäklarnas uppsägningskrav. Därmed var bankernas betalningsmedel mycket snabbt uttömda, så att de måste stänga. Federal Reserve-systemet kom dem medvetet inte till hjälp, fastän det genom anvisning i lagen var förpliktigat att upprätthålla en elastisk valuta"

. Den del av befolkningen, som investerat, liksom de flesta börsmäklare och bankirer drabbades av ett fruktansvärt slag. Men så var inte fallet med de invigda. De stod antingen utanför aktiemarknaden eller sålde de sina andelar med kort varsel, varvid de gjorde en enorm vinst, när aktiekurserna störtade lodrätt ner. De klipska bland dem förstod av en kommentar av Paul Warburg vinken att sälja. Den signalen kom 9 mars 1929, då Financial Chronical citerade Warburg, som gav följande kloka råd:

"om man tillåter utsvävningar i form av obegränsat spel att utvecklas för långt... inträffar säkert det slutliga sammanbrottet.., med en allmän kris som följd, som berör hela landet".

De som kände till innehållet kunde senare köpa tillbaka dessa aktier till 90 % underkurs. Att tro, att den vetenskapligt konstruerade kraschen 1929 var ett olycksfall eller resultaten av dumhet trotsar all logik. De internationella bankirerna, som främjade inflationsåtgärderna och drev den propaganda, som pumpade upp börsen, företrädde alltför många generationer samlad expertis, för att de av en händelse skulle ha stapplat in i "den stora krisen".

Kongressledamoten Louis McFadden , ordförande i House Banking och valutakommitten, förklarade: "Den krisen var inte tillfällig. Den var en omsorgsfullt planerad tilldragelse... De internationella bankirerna sökte åstadkomma ett tillstånd av förtvivlan, för att de skulle kunna höja sig som härskare över oss alla".

Även om vi efter 1929 inte hade någon kris av den omfattningen,i har vi redan sedan dess regelbundet lidit under prisfall. På var och en av dessa prisfall följde en period, då Federal Reserve trampade hårt på gaspedalen och sedan slog till bromsarna. Sedan 1929 ledde denna manipulation till följande prisfall:

1936-37 Aktiekurserna föll med 50 %
1948 Aktiekurserna föll med 16 %
1953 Aktiekurserna sjönk med 13 %
1956-57 Börsern anmäler 13 % tillbakagång
1957 Slutet av året kursfall med 19 %
1960 På aktiemarknaden 17 % mindre
1966 Aktiekurserna faller med 25 %
1970 Kurserna faller med mer än 25 %.

Ryska Revolutionen - 1917

Kommunismens framgång i Ryssland tillskrivs allmänt idag den omständigheten, att kommunisterna skulle ha haft ryska folkets sympatier bakom sig, som efter tsarernas tyrranni varit bara alltför mottagligt för ett annat system. Men det är att förbise faktum. Medan nästan alla vet, att bolsjevikrevolutionen ägde rum i november 1917, vet bara få att tsaren redan i mars - alltså sju månader tidigare hade abdikerat. När Tsar Nilolaus II abdikerade, upprättades en provisorisk regering av prins Lvov, som skulle bildas enligt amerikanskt mönster. Olyckligtvis gav Lvovregeringen vika för Kerenskijregimen. Kerenskij, en s.k. demokratisk socialist, torde ha lett en övergångsregering för kommunisterna. Han fortsatte kriget mot Tyskland och andra centralmakter. Han utfärdade en generalamnesti för kommunister och andra revolutionärer, av vilka många hade gått i landsflykt efter den misslyckade röda revolutionen 1905. På så vis kom 250. 000 hängivna revolutionärer tillbaka till moder Ryssland för att besegla Kerenskijs öde.

Inte heller i Sovjetunionen var det de undertryckta massorna, som hjälpte kommunismen till makten. Liksom i andra kommunistiska eller socialistiska länder kom också här makten uppifrån.

1917 medverkade förutom Ryssland, Brittiska samväldet och Frankrike även USA sedan april i kriget mot centralmakterna. I mars 1917 iscensatte målrnedvetna män planen att tvinga tsar Nilolaus att abdikera. Han gjorde det under trycket från de allierade efter svåra oroligheter i Petrograd. Dessa tumult orsakades av sammanbrott i transportsystemet, som skar av staden från livsmedelsförsörjningen och som ledde till att fabrikerna stängdes.

Men var befann sig Lenin och Trotzki, när allt detta hände? Lenin var i Schweiz. Sedan sin landsflykt 1905 uppehöll han sig i Europa. Även han ville störta tsaren vid den kommunistiska revolutionen, som misslyckades det året.

Även Trotzki var i exil. Han var reporter för en kommunistisk tidning I New Yorks östra del. Bolsjevikerna var ingen synlig politisk kraft vid tiden för tzarens abdikation. De återvände inte till Ryssland på begäran av de undertryckta massorna, utan mäktiga män från Europa och USA hjälpte dem till makten.

Lenin skickades i det berömda "plomberade tåget" tvärs igenom det krigsdrabbade Europa. Han hade ungefär 5 - 6 miljoner dollar på sig. Hela affären sköttes av tyska överkommandot och Max Warburg under medverkan av den mycket förmögne Alexander Helphand alias "Parvus", som varit socialist under hela sin livstid. När Trotzki lämnade New York ombord på S/S Christiania 27 mars 1917 med sitt följe på 275 revolutionärer, var Halifax, Nova Scotia, första anlöpningshamn. Där häktades han av kanadensarna och spärrades in under fem dagar. Det var en logisk åtgärd av kanadensiska regeringen, ty Trotzki hade ofta sagt, att han i händelse av ett framgångsrikt maktövertagande i Ryssland genast skulle sätta stopp för det "imperialistiska kriget" och sluta separatfred med Tyskland. Den kunde inte vara förenligt med kanadensarnas intresse, eftersom en stor del av tyska trupperna skulle ha frigjorts och kunnat förläggas till västfronten för att kämpa mot Kanada där. Efter fem dagars arrest ingrep plötsligt britterna genom den framtida Kuhn-Loeb-kompanjonen Sir William Wiseman och USA genom ingen mindre än den allestädesnärvarande överste House hos den kanadensiska regeringen för att få Trotzki frisläppt. Alltså frigavs Trotzki och återvände försedd med ett amerikanskt pass för att förena sig med Lenin i Ryssland. Lenin och Trotzki lyckades till november genom mutor, brutalitet, list och svek att tilitvinga sig det som Lenin kallade "all makt åt sovjeterna" - inte därför att massorna stod bakom detn. Kommunisterna kom till makten bara genom att bemäktiga sig en handfull städer. Faktiskt tilldrog sig revolutionen bara i en stad - nämligen Petersburg. Det vore ungefär så som då en kommunisthop bemäktigade sig Washington D. C. och hela Amerika skulle bli kommunistiskt. Det dröjde ännu några år, innan Sovjeterna kunde befästa sin makt i hela Ryssland.

Tyskarna hade uppenbarligen en plausibel ursäkt för finansieringen av Lenin och Trotzki. De båda huvudansvariga för finansieringen av Lenin var Max Warburg och den ur Ryssland förpassade Alexander Helphand. De kunde hävda, att de tjänade sitt lands sak genom att finansiera Lenin. Men de båda tyska "patrioterna" försummade att informera kejsaren om sin plan att underblåsa en kommunistisk revolution i Ryssland. Det öppnar sig ett annat perpektiv, då man betänker, att Max Warburgs broder Paul Warburg var initiativtagaren till etableringen av Federal Reserve-systemet.

Tack vare sin position i direktionsutskottet i Federal Reserve spelade han en nyckelroll vid finansieringen av de amerikanska krigsansträngningarna. När det ryktades i amerikanska tidningar att Max skötte de tyska finanserna, lämnade Paul sin post direkt. Från och med nu blev intrigen bara värre.

Även svärfadern till Felix Warburg - Jakob Schiff, företagschef i Kuhn & Loeb Co - hjälpte till att finansiera Trotzki. Enligt New York Journal American av 3 febr. 1949: "Man räknar idag med att Jacob Schiff investerade ungefär 20 miljoner dollar för bolsjevikernas slutliga triumf i Ryssland (uppgift från John Schiff, Jacobs sonson).

En av de bästa informationskällorna till bolsjevikrevolu.tionen är boken Tsarismen och Revolutionen av den betydande vitryske generalen vid namn Arsene de Goulevitch, som grundade De undertryckta människornas förbund i Frankrike. I denna volym, som skrevs på franska och genast översattes till engelska, anmärker Goulevitch:

"Huvudleverantörerna av penningmedel till revolutionen var varken de förryckta ryska miljonärerna eller Lenins beväpnade banditer. De verkliga beloppen kom främst från vissa brittiska och amerikanska kretsar, som sedan lång tid tillbaka stött den ryska revolutionens sak..,

De Goulevitch fortsätter: "Den betydande roll den förmögne bankiren Jacob Schiff spelade vid händelserna i Ryssland, är inte längre någon hemlighet, fastän den bara delvis är avslöjad."

General Alexander Nechvolodov citeras av de Goulevitch, då denne säger i sin bok om bolsjevikrevolutionen: "I april 1917 förklarade Jacob Schiff offentligt, att det var tack vare hans finansiella stöd som revolutionen i Ryssland lyckades. På våren samma år började Schiff att stödja Trotzki... Samtidigt understöddes Trotzki och hans anhängare av Max Warburg och Olof Aschberg vid Nya Banken i Stockholm.., även av rhen-westfaliska syndikatet och Jivotovski,... vars dotter Trotzki senare gifte sig med". (se figur 12)

Schiff spenderade miljoner för att störta tzaren och investerade ännu mer för att störta Kerenskij. Långt efter det att bolsjevikernas sanna karaktär blev känd i världen, sände han pengar till Ryssland. Bl. a. skaffade han fram 10 miljoner dollar enligt uppgift för judiska krigslättnader, som dock senare visade sig vara en god affärsinvestering.

Enligt de Goulevitch: "Mr Bakhmetiev, den siste rysk-kejserlige ambassadören i USA, sade oss, att bolsjevikerna efter sin seger överförde 600 miljoner rubel till Kuhn-Loeb & Co - Schiffs firma mellan 1918 och 1922",

Fastän Schiffs delaktighet i den bolsjevikiska revolutionen naturligtvis förnekas helt och hållet numera var den vid ifrågavarande tid välbekant för de allierade underrättelsetjänsterna.

På så vis uppstod ryktet, att bolsjevismen var en judisk intrig. Som det visade siga går finansieringen tillbaka på ett syndikat internationella bankirer, som förutom Schiff-Warburg-klicken även omfattade Morgan och Rockefeller, Dokument visar, att Morgan-organisationen lade åtminstone en miljon dollar i den röda revolutionens kassa (Hagedorn, Herman, The Magnate, John Day, New York. Se också Wash. Post, 2 febr. 1918 sid. 195).

Ännu en betydande finansiär av bolsjevikrevolutionen var en extremt förmögen engelsman vid namn Lord Alfred Milner, som organiserade och ledde den hemliga gruppen "The Round Table", som stöddes av huset Rothschild.

De Goulevitch: "Den 7 april 1917 skrev general Janin följande dagboksanteckning (Au G.C.C. Russe - I ryska generalhögkvarteret -. Le Monde Slave, Band 2, 1927 sid 296-297): Lång intervju med R., som bekräftade, vad jag tidigare hört av M. Sedan han hänvisat till det tyska hatet mot honom och hans familj, övergick han till temat Revolutionen, som han gjorde gällande hade anstiftats av engelsmännen, närmare bestämt av Sir George Buchanan och Lord (Alfred) Milner. I Petersburg vimlade det vid denna tid av engelsmän... Han kunde, försäkrade han, namnge gatorna och namnen på de hus, där brittiska agenter var inkvarterade. De rapporterades under resningen ha delat ut pengar till soldaterna och lockat dem till myteri".

De Goulevitch fortsätter: "I privata intervjuer sade man mig, att Lord Milner spenderade över 21 miljoner rubel för att finansiera den ryska revolutionen".

Det borde framhållas inom parentes, att Lord Milner, Paul, Felix och Max Warburg representerade "sina" respektive länder vid fredskonferensen i Paris efter Första världskrigets slut,

Även om man i viss mån kan tillskriva Max Warburgs finansiering av Lenin den tyska "patriotismen", var det säkerligen ingen patriotism, som inspirerade Schiff, Morgan, Rockefeller och Milner. Britterna och amerikanarna förde som allierade krig mot Tyskland och var likaledes allierade med det tsaristiska Ryssland. Genom att dussintals tyska divisioner fristalldes för överföring till västfronten som följd av den ekonomiska hjälpen, vilket kostade många amerikanska och brittiska soldater livet, begick de ingenting mindre än förräderi.

I samband med den bolsjevikiska revolutionen dyker alltså många namn upp, vilkas bärare var ansvariga för skapandet av Federal Reserve-systemet, införandet av den graderade inkomst skatten, upprättanden av de skattefria stiftelserna och Amerikas inträde i Första världskriget. Den som drar den logiskt-konsekventa slutsatsen, att detta är allt annat än tillfälligheternas spel, hans namn försvinner ur vårt lands samhällsregister. En revolution kan bara bli framgångsrik genom organisation och finansiering. De "undertryckta massorna" levererar vanligen varken det ena eller det andra. De invigda kan emellertid garantera bådadera.

Vad hade nu de invigda att vinna, när de understödde den ryska revolutionen finansiellt eller när de under tjugotalet bidrog med att finansiera till stor del det av Lenin så kallade Nya ekonomiska programmet och alltså räddade sovjeterna undan sammanbrott?

Varför gjorde dessa superrika allt detta? För sitt mål, global erövring, måste de någonstans skapa en startposition. Det kan eller det kan också inte ha varit någon tillfällighet men Ryssland var det europeiska land av betydelse, som saknade centralbank. För det första vann den kommunistiska konspirationen i Ryssland ett geografiskt hemland, varifrån man kunde börja hota alla andra nationer i världen. Väst hade nu fått en fiende.

Några av världens rikaste och mäktigaste män finansierar alltså en rörelse, vilken uppsatt som mål att beröva sådana män som Rothschilds, Rockefellers, Schiffs, Warburgs, Morgans, Harrimans och Milners deras förmögenheter. Det är bara logiskt att antaga, att dessa superrika bara av det skälet inte fruktar utan till och med finansierar den internationella kommunismen, därför att de kontrollerar den. Finns det någon annan logisk förklaring? Man må betänka, att Rothschids sedan mer än hundrafemtio år använt ett standardförfarande, då de i varje konflikt kontrollerade båda sidor. De måste förfoga över en fiende till sin gäldenär, om de vill trygga lånen för sig. Jämviktspolitiken mellan öst och väst är en viktig förevändning för Arnerikas socialisering. I förbigående köpte de invigda vid Rysslands förstatligande en ansenlig del mark till värde av 30 å 40 miljoner dollar komplett med alla prospekteringsrättigheter.

Round Table, CFR och RIIA

År 1919 sammanträffade House med medlemmarna av den brittiska hemliga organisationen The Round Table. Man planerade uppbyggandet av en organisation, vars uppgift skulle vara att övertyga medborgarna i USA, England och Västeuropa om en världsregerings företräden och angenäma sidor. Huvudargumentet för denna propagandadrive var naturligtvis "freden". Att det var fråga om de invigda och att de planerade en världsdiktatur, kom inte till uttryck.

Organisationen The Round Table hade sitt ursprung i guld och diamant-magnaten Cecil Rhodes livsdröm att sträva efter en "ny världsordning". Hans levnadstecknare, Sara Millin, kallade det något mera konkret "en enkel önskan om världsregeringen".

Prof. Quigley framhåller: "Under mitten av 1890-talet hade Rhodes en personlig inkomst av minst en miljon pund sterling per år, som han så generöst gav ut för sina hemlighetsfulla ändamål, att hans konto mestadels över skreds..."

Det "hemliga sällskapet" uppbyggdes i cirklar inifrån enligt konspirationsmönster. Professor Quigley informerar oss om att den centrala kärnan grundades med Rhodes pengar i mars 1891. Organisationen leddes för Rothschild av Lord Alfred Milner, som omtalades i föregående kapitel som bolsjevikrevolutionens nyckelfinansiär. The Round Table arbetade i skuggan av den brittiska regeringen. Den påverkade utrikespolitiken och Englands hållning i Första världskriget. Professor Quigley:

"Vid slutet av kriget stod det klart, att organisationen av detta system (Round Tablegruppen) måste utbyggas väsentligt. Åter igen anförtroddes denna svåra uppgift Lionel Curtis, som grundade frontorganisationer av Round Tablegruppen i England och alla kolonier.

Denna frontorganisation kallad Royal Institute of International Affaires (kungligt institut för internationella angelägenheter). Kärnorganisationen var i varje område Round Table-gruppen. I New York var frontorganisationen känd som Council on Foreign Relations (CFR) - Förening för utländska relationer - och var i förbindelse med den mycket lilla-amerikanska Round Table-gruppen fasad för J. P, Morgan & Co. De amerikanska organisatörerna behärskades av det stora antalet Morganexperter, som begav sig till fredskonferensen i Paris och tog där kontakt med den likartade gruppen av engelska experter, som rekryterades ur Milner gruppen. Planerna på Royal Institute of International Affaires och Council on Foreign Relations gjordes upp i Paris...."

Josept Kraft (CFR) meddelar likväl i Parpers av juli 1958, att överste House var huvudagent för det officiella grundandet av CFR, understödd av skyddslingar som Walter Lippmann, John Foster Dulles, Allan Dulles och Christian Herter. Det var House, som fungerade som värd för Round Table-gruppen - såväl den amerikanska som den engelska - vid nyckelmötet 19 maj 1919 i Majestic-Hotel i Paris, där konspirationen anförtroddes bildandet av CFR.

Fastän Quigley betonar betydelsen av Morgans män vid skapandet av organisationen känd som CFR, förråder organisationens material och överste House memoarer denne som huvudansvarig för bildandet av CFR. CFR:s årsrapport säger följande om grundandet i Paris: ... Institutet för Internationella angelägenheter, som grundades i Paris 1919, var i början sammansatt av två avdelningar. En i Förenade Kungariken, den andra i Förenta Staterna...".

Senare blev planen, som avsåg att skapa en skenbar autonomi, ändrad, eftersom ".. det tycktes oklokt att upprätta en enda institution med underavdelningar", Man måste ge sken av att CFR i Amerika och RIIA i England var två av varandra verkligt oavhängiga korporationer. På så sätt skulle inte amerikanska allmänheten bli varse, att CFR i verkligheten är en filial till Round Table-gruppen.

Enligt prof. Quigley var de mest betydande finansdynastierna i Amerika efter första världskriget - bortsett från Morgan, Rockefellers, Kuhn-Loeb & Co, Dillon Read and Company och Brown brothers Harriman. Alla var representerade i CFR, Paul Warburg tillhörde f. ö, också till de ursprungliga medlemmarna, liksom de invigda, som skapade Federal-Reserve-systemet och av vilka även många bidrog till att finansiera bolsjevikrevolutionen. Av dem som skapade CFR kan nämnas Jacob Schiff, Averell Harriman, Frank Vanderlipp, Nelson W Aldrich, Bernard Baruch, J, P. Morgan, John D. Rockefeller.

CFR blev bekant som "Etablissemanget", "den osynliga regeringen" och "Rockefellerministeriet för utrikes angelägenheter". Den halvhemliga organisationen blev obestridligt den mest inflytelserika gruppen i Amerika.

Även idag arbetar CFR aktivt på sitt slutliga mål att tillsätta en världsregering, som skall kontrolleras av de invigda och deras förbundna. Målet för CFR är alltså helt enkelt att avskaffa USA med dess konstitutionellt garanterade frihet. Och de försöker inte ens dölja sitt förehavande: Study Nr 7, som offentliggjordes av CFR den 25 nov. 1959, förespråkar öppet "bildandet av en ny internationell ordning, (som) skall motsvara världens krav på fred, social och ekonomisk förändring...., en internationell ordning (kodordet för världsregering)" .. innefattande stater, som betecknar sig själva som socialistiska (kommunistiska)".

Helt likgiltigt, om det är demokrater eller republikaner i regeringen - CFR:s makt förblir opåverkad. Trots skenbara politiska förändringar manipuleras allt av de invigda, som strävar efter att kontrollera världen. Prof. Quigley skriver:

"Det existerar och har existerat sedan en generation ett internationellt nätverk, som till en viss grad opererar på ett sätt, som kommunisterna enligt de högerradikala agerar på. Faktiskt har detta nätverk, som vi tecknar som Round Table-grupper, ingenting emot att samarbeta med kommunisterna och förfar ofta i enlighet därmed".

Detta må låta motsägelsefullt, då kommunisterna sägs vara inbitna motståndare till de invigda och dock förhåller det sig på det viset - och hotet växer för oss alla.

Det torde inte vara överraskande att erfara, att det existerar en organisatorisk motsvarighet till CFR på internationell nivå. Den gruppen kallar sig Bilderbergarna. Om CFR är en tämligen okänd företeelse, torde den gruppen vara ännu mindre bekant. Detta är heller ingen tillfällighet.

Det egenartade namnet på denna grupp är hämtat från platsen för det första mötet maj 1954 - Hotell de Bilderberg - i Oosterbeek, Holland. Mannen, som skapade Bilderbergarna, är Hans Kunglig Höghet prins Bernhard av Nederländerna. Han intar en betydande ställning inom Royal Dutch Petroleum (Shell Oil) och Societe General de Beigique, en väldig kartellbildning med omfattande holdingbolag. Bilderbergarna träffas en till två gånger per år. Bland dem befinner sig ledande politiker och finansmän från USA och Västeuropa. Prins Bernhard försöker inte dölja, att Bilderbergarnas yttersta mål är en världsregering. Under tiden koordinerar Bilderbergarna ansträngningarna med den europeiska och amerikanska makteliten.

Upprättandet av en totalitär världsregering

Hur kommer konspirationen att utvecklas de närmaste åren, hur ser de invigdas planer ut för den närmaste framtiden? Historikern Dr Warren Carroll och en flykting undan Jugoslaviens Kommunism, Mike Djordjevich, sammanställde för några år sedan fjorton mil stolpar på vägen till totalitarism. När listan sammanställdes, var ingen av de i den uppförda punkterna förverkligad. Först då några av dem blivit lag, låter de övriga inte vänta på sig och kampen om friheten är så gott som förlorad.

1. Begränsning vid utförande av pengar ur landet och vid öppnande eller bibehållande av bankkonton tillhöriga amerikanska medborgare.

2. Förbud för privat ägande av handeldvapen.

3. Kvarhållande av medborgare utan domstolsförfarande.

4. Föreskrift att förse privata finansiella transaktioner med säkerhetskodsiffror, så att uppgifter kan lagras i datamaskin.

5. Tillämpning av skolpliktsbestämmelserna och förbud för de ännu existerande privatskolorna.

6. Icke-militär tjänsteplikt.

7. Psykologisk tvångsbehandling.

8. Alla antikommunistiska organisationer betecknas som revolutionära och undertryckes.

9. Lag för begränsning av personantalet vid sammankomster.

10. En motsvarande ändring i passförordningen, som försvårar erhållandet och användningen av pass.

11. Löne- och priskontroller särskilt i icke-krigstid.

12. Tvångsregistrering av arbetsförhållanden.

13. Inskränkningar av rörelsefriheten inom USA.

14. Sätta lagar i kraft, utan att ha fullmakt av lagstiftande instans.

Hermes Atar Trismegistus

E-Mail